Inte visste jag...

...att jag flaxar så med händerna och gestikulerar när jag pratar. Mina barn har genom åren upplyst mig om det, men jag har inte trott dem. I går kväll, i Mosshult där Gärdeserums föreläsningsförening hade månadsträff, var min man med som chaufför och tekniker. Han växte upp där i närheten och anade att minst hälften skulle ha haft hans pappa som lärare i skolan, och så verkade det vara också.

Maken gillar inte att fotografera, så oftast tar han aldrig fram kameran, men igår tog han igen det och knäppte som bara den eftersom det var ljust nog att skippa blixt, därför har jag nu mängder med bevis på hur jag pratar med händerna. På första bilden syns det att jag den här gången hade vänt tunikan åt rätt håll. Efter fadäsen för några år sen, då jag upptäckte mitt i alltihop att fickan satt där bak, så kollar jag noga. Tunikan är min favorit. Visar inget  - döljer allt.

 

 

Jag har lagt märke till att det i de flesta lokaler finns en massa prylar och saker och sladdar och annat som stör mitt estetiska sinne - den här lokalen var inget undantag. Jag har klippt bort en del i vänstra kanten, där stod en orgel med en massa grejer på. 

Jag var orolig för att jag skulle få ett sånt där våldsamt hostanfall som man blir svettig och hes av, förkylningen var inte riktigt helt borta. Men kroppen skötte sig - och det gjorde nog jag med, för efteråt kom arrangören direkt fram och frågade om jag har fler program. Och det har jag ju.

Hur de hade fått in 75 stolar i den lilla lokalen, det fattar jag knappt. Det blev ganska svettigt och varmt, men himla trevligt när de skrattade på rätt ställen och sjöng med som bara den i de sånger som illustrerade det jag berättade om.

I dag flaxar jag inte så mycket... är ganska seg och trött, så jag gläder mig åt att ha ledigt ett par dagar till innan jag gör de sista tre dagarna i skolans värld.