Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting....
Nästan i alla fall. Jag tar min promenad och plockar lite innan jag samlar ihop med för att leda barnkören i 45 intensiva minuter. Det är så konstigt att det kan kännas så olika. Vissa dagar, som förra måndagen, blev jag totalt dödstrött efteråt. Det var ett evigt tjattrande och fnittrande mellan sångerna. Det är egentligen bara livsglädjen som flödar över, man få energi av att sjunga, och alla är så glada och pigga - men idag var det hur lugnt och fint som helst, bara normalt glatt. Jag kanske var piggare i dag, utan att jag märkt någon skillnad? Eller har det med vädret att göra? Eller med vad de åt (eller INTE åt) i skolan?
Nu känner alla varandra efter en massa lekar och röstövningar - så knepet att lägga ut lappar med namnen, olika platser varje gång för att inte få de mest pratglada bredvid varandra, det har inte så stor effekt längre. Och det är ju kul att alla sexton känner sig trygga med varandra.
De är otroligt makalöst duktiga att sjunga - det räcker med att jag säger vilken sång vi ska ta, så har hälften börjat sjunga. En ren fröjd att höra dem, frimodiga och säkra, överstämmor - kanon - danslekar - solo, de fixar vad som helst.
När vi satt i ring kring ljuset efteråt och hade sjungit Änglakanon (som några flickor hade hittat på ganska galna rörelser till), sa jag: Ni är så - GULLIGA! fyllde en liten tjej i. Skönt att de vet sitt värde. Men det var egentligen "duktiga" jag hade tänkt säga.
- Nej, nu kör vi "Gud som haver..." sa en av killarna.
11 kommentarer:
Jag förstår att det både är tröttande och underbart. Man blir alldeles "i gasen" av att sjunga i kör! Och jag tror att du är en suverän körledare!
Tack, Ann! Jag känner ju att det är min grej, det här med barnkör. Speciellt när jag inte är trött efter skolan. De som inte tycker att det är kul att sjunga kommer ju inte, så det går inte att jämföra på samma dag med att ha musiklektioner.
Sex av flickorna kommer dock från samma klass, den som jag hade hela förskoleåret... och det är glädjande.
De här barnen är ju också fostrade och vet hur man för sig. Det ger ett försprång i livet...synd att inte alla föräldrar vet det.
Låter som om det är värt besväret!
K-häxan: Jag hade ju den här kören i 10 år, sen som vikarie en termin för två år sen. Det var tufft att ladda om efter jobbet - men nu passar det mig perfekt.
Det är nästan lika svettigt som zumban att spela piano med ena handen och leda lekar med den andra... :)
Härligt att du har att roa dig med en massa barn fortfarande. Och duktiga sådana också. Och ur barnens mun får man höra verklighet. Vilken fin dag du fick.
Ha det gott i fortsättningen på alla fina sångstunder.
Kram från Eleonora
Om man är trött är det bra att ta Blott en dag, ett ögonblick i sänder :)
Kulsprutan
Tack Eleonora! Ja, jag uppskattar mycket mer nu att ha barnkören, mot förra årtiondet när jag hade dem efter heltidsjobb... då var det svettigt.
Kulsprutan: Nu blir jag nästan rörd att få det tipset av dig! Tackar tackar. Jag glömmer lätt bort att lyda orden i de psalmer jag sjungit så ofta.
Jag är ursämst på att kommentera!! F'låt.
Jag minns att du skrivit om barn och kör tidigare men har missat att du har en "egen" kör! Så jäklans synd att du inte bor i närheten av oss - eller tvärtom :p Min äldsta tycker otroligt mycket om att sjunga, men är ganska ton-osäker, och hon blir superledsen när jag försöker guida henne att hitta rätt. "Alla får sjunga som dom vill!" snyftar hon och jag känner mig som en hemsk mänska... antar det är nåt hon lärt sig i skolan kanske? Eller så är det bara hennes positiva attityd till att hon kan en massa saker och att hon kan göra på sitt vis. Jag är lite kluven här. Vill ju att hon ska ha glädjen i att sjunga! Men vill samtidigt att hon ska sjunga rent (tusan, nu känner jag mig ännu mer hemskt). Vi hade några i min klass och faktiskt i min kör när jag var liten som sjöng stört omöjligt och det var görjobbigt. Jag vill ju inte att hon ska vara "jobbig" för nån annan... förstår du lite hur jag menar? Har du kanske några tips på hur jag kan hjälpa?
Sorry att jag inleder min inte-kommenterat-på-tre-månader karriär med ett maratonövertagande av ditt kommentarsbås!!
Krams!
Ullrika: Du är så välkommen, speciellt när det är mina favoritämnen, då får du skriva flera kilometer om du vill!
Ett litet tips kan vara att hjälpa henne att börja sången lite högre upp i skalan, ofta försöker barn härma artister, och väldigt ofta sjunger pop/rockartister i ett på tok för lågt läge för barn. Och väldigt ofta börjar fröknar (magistrar är värre ändå...) i ett läge som är bekvämt för dem själva, dvs talläge, och där finns inga barn som kan sjunga rent. Deras toner ligger ett par toner högre och när de väl hittat "lilla" rösten (som är enklare att kalla den för) kan de ofta komma hur högt som helst. Men med pratrösten kan de inte det.
Pröva själv så känner du skillnaden - om du sjunger en känd melodi som om din mamma tjatar och du svarar på JAJAJAJAJA... och sen sjunger du samma sång på OJOJOJOJ som om du håller i en liten kattunge som verkar rädd, och tröstar den. Då får du oftast den "lilla" rösten som tar sin kraft ifrån hålrummen i huvudet och inte från halsen/bröstkorgen.
När hon hittar sin lilla röst med huvudklang får hon betydligt lättare att sjunga rent.
I barnkören är det inte svårt, då har jag en hel del övningar, och snart härmar de mig som är sopran. I skolan är det värre, där finns det sångmotståndare. Fler och fler ju högre upp i klasserna det är. Då väger det tyngre att härma artister än fröken.
Hör gärna av dig igen om du vill fråga mer.
Du är ju bäst i världen. Ska testa att öva sjunga med "lilla rösten"! Och då inte till hitsen på radio kanske... ;)
Jag hör av mig i ämnet, var så säker! TACK igen!!
Ullrika: hoppas att det funkar. När Malena vann Mello, så började mitt barnbarn spontant använda "lilla rösten" när hon härmade henne, det var kanonbra.
Barnbarnet sjunger ofta med bröströsten, men hon har ett ganska brett register åt båda håll och är mer tonsäker än jag var som barn.
Skicka en kommentar