Flitigt bloggande kommer sig av att jag är ganska lat med annat... Men jag är inte lat med mina promenader. I dag kände jag mig lite vågad som inte tog den vanliga rundan utan gav mig av upp i skogen en sväng. Det kom sig helt av att det blåste riktigt kallt ute på järnvägsspåret där jag annars går fram och tillbaka varje dag.
Den övre kurvan, som pekar mot nordväst, är samma som jag går när det är skare. Den åkern är inte åtgärdad än, utan gåbar och torr. Jag stannade inte på järnvägsspåret som det kan synas, utan vände och gick tillbaka. Jag gissar att många av er har åkt förbi på E22 som rinner fram som en å tvärs över bilden.
Inte heller kan man se att ganska många sångtexter kommit till på den här rundan.
Men redan i måndags kände jag att 90 minuter är max... jag har aldrig haft besvär med mina knän, tackochlov, men de blir liksom jättetrötta. Efter bara en timme känner jag inget, så jag varvar och är lycklig varje dag som jag kommer ut.
4 kommentarer:
Låter mer än ljuvligt! Det är ungefär så där jag känner det när jag promenerar med hundarna - förutom då det där med såntexterna -,-)
Elisabet: Det sista är jag enbart tacksam för, det är en sån otroligt konkurrens, ska du se! Alla ska skriva sina egna låtar nuförtiden.
Så kul att kunna se hur du varvar runt både här och där. Det vore kul om man kunde se var du stannar till och filosoferar också. En prick mitt i allt.
Och under tiden så skapar du..
Pettas: jag får väl gå runt ett litet varv, apparaten brukar läsa av varje snedsteg, så att du får se. Men, jag har många gånger fotat där jag brukar stanna upp, men... Jag talar inte alltid om vad det är för heliga platser jag fotar.
Det är rätt många sånger som åtminstone delvis kommit till under de här promenaderna.
Skicka en kommentar