Gruppen i dag:
1 som ställde ivriga frågor om grammatik och ville ha svar på engelska. (Minst fem av de andra kan inte engelska)
1 kille som låg över bänken och sov
1 kille som såg bortkopplad ut och ritade streckgubbar
1 som ville jobba ifatt med en uppgift från förra veckan och därför inte lyssnade
1 som ville förklara för alla andra på arabiska vad jag sa
1 som samtidigt översatte allt han trodde att jag sa till dari (Afgahanistan)
1 som spexade och lattjade och försökte väcka den som sov
2 som försökte förstå och göra rätt och lyssnade uppmärksamt.
Låter det stökigt? Helt rätt uppfattat. Men, de är så snälla och vill lära sig, och tycker att det är vrålsvårt! HUR ska man veta när det ska var en (min, den) och ett (mitt, det)? Visst är det svårt när det bara finns en regel som man måste kunna pluraländelsen för att förstå! Ingen lär sig pluralformen först, ju.
Och alla dessa vokaler! Det finns tre vokaler både på arabiska och dari. Att skilja på ä e i y, som låter helt lika....och o å u, som också låter lika. Varför g låter som g ibland, och som j ibland...beroende på vad som kommer efter. Hm... i "berg" kommer ju inget efter. Fatta att det är knöligt och svårt. Men efter mycket övande var de överens om att jag faktiskt lät olika på a o u å och e i y ä ö... även om det var svårt att härma.
Jag var genomsvett efter två timmar, känns som att det hade varit lättare att ha dem varje dag och kunna repetera och bygga vidare. Tur att de är så goa och mysiga och faktiskt blir tysta när jag säger: saketh bashit! (= Tyst! Stavningen vet jag inget om, men jag tycks uttala det rätt) Att alla pratar i mun på varandra är tydligen vanligt i deras kultur.
När jag gick mot bilen mötte jag en kille från torsdagsgruppen. Han kramade mig, log och hälsade och frågade hur jag mådde, sen tog han om mina kinder och böjde sig ner och sa Your are beautiful today, och kysste mig på pannan. Han fick förstås en extra kram som tack, jag blev nästan lite svettig i ögonen, har aldrig varit med om sextonåriga svenska elever som visar sina känslor så. Tröttheten blåste bort... Inte så mycket av komplimangen som av hans glädje och öppenhet. Jag hoppas att jag med tiden får veta lite mer om hans väg från Somalia och hit.
Jag hade aldrig trott, när jag tackade ja till det här för en månad sen, att det skulle ge mig så mycket.
17 kommentarer:
VAD fint det låter, Marianne. Jobbigt, men så givande.
Förstår att du fick tårsvid av killens fina ord.
Förstår att du gillar ditt extrajobb mycket.
Det säger mycket om dig, Marianne. Du måste vara som klippt och skuren för det här jobbet.
Annika: jag är lite smått förälskad i många av dem. De flesta är så öppna i sättet, bara några få släpper liksom inte någon inpå sig. Många vill kramas så fort de ser oss lärare.
Elisabet: att jag gillar språk och människor underlättar förstås. På ditt jobb skulle jag snart ställa till oreda med min sifferblindhet... Jag hade nästan hunnit glömma hur skönt det är att jobba med nåt som jag kan.
Vilket berikande liv du lever!
Och uppskattat av dem som du lever det med!
Härligt!
Pettas: ja, i alla fall vissa dagar... De andra dagarna är rätt enahanda och händelsefattiga, endast upplysta av lite sång vissa kvällar. Dagarna med grabbarna är lysande ljuspunkter!
Jag bara suckar - hade aldrig orkat idag. Tur att de är snälla och rara och inte oförskämda som många tonåringar kan vara.
Jag försökte också lära en icke-svensk skillnaden mellan en och ett en gång för mycket länge sen. De flesta vanliga enstaviga ord har ett, sa jag. Men en spis, en säng och stol då? Ormet kryper...Det är förvånansvärt att alla svenska barn lär sig skillnaden.
Musikanta: mer än de här två galva dagarna orkar och vill jag inte ha. Jag har blivit lat också!
Men du som håller igång som bara den med kör och spelningar och resor... Du har en ork som jag avundas.
En eller ett... Det hänger på pluralformen, inte på stavelserna. Ett-ord har ingen pluraländelse efter konsonant, och -n efter vokal. Alla en-ord händer det andra saker med, or ar er och ev omljud. Men det hjälper ju inte den som inte kan pluralformen. Och så finns det ju undantag, som finger....
Det där stökiga känner jag väl igen från mina år i förorten, men kysst på pannan har jag aldrig blivit av någon elev.
Du gör en stor skillnad, Marianne!
Ruta Ett: jag har då och då jobbat i stökiga svenska klasser, men att vara högljudd och intresserat engagerad känns ändå bättre än stökig för att störa. Trött blir man i vilket fall...
Min son retades med mig om den där pussen...jag har ju nyss skrivit en krönika i lokaltidningen om att jag inte vill krama okända.... De här killarna kramas på ett helt annat sätt, hjärtligt och värmande. Så jag gör undantag, och blir gärna pussad på pannan.
Personer som har arabiska som modersmål har ofta lätt för att lära sej mycket bra svenska. Jag minns en servitör på en liten restaurang mittemot mitt jobb; perfekt. Jag blev faktiskt förvånad när nån berättade för mej att han inte var svensk. Och han kom till Sverige som vuxen. Samma sak med en tok som vi anlitade på mitt jobb. Perfekt svenska. /Ökenråttan
En tolk; vi anlitade verkligen inte tokar på mitt jobb!/Ökenråttan
Jag känner igen det du berättar och känner som du en sån glädje i dessa möten.Vi träffar både män och kvinnor.
Nu är det "jullov" snart. De fattar inte varför. "Då får jag bara sova och äta" sa en ung man.
Vi behövs.
/Lena
Ökenråttan: så skönt att du bara slirade på tangenterna och inte anställde en tok... :)
Jag har haft många arabisktalande elever som lärt sig svenska rekordsnabbt, men jag har tolkat det som att det berott på en god skolgång i hemlandet. Elever från Thailand och Fillipinerna har inte gått så flitigt i skolan och haft väldigt svårt för svenskan. Kanske har det alltså andra orsaker?
Lena: vi har pratat en del om att det måste bli rätt trist för våra killar när hela Sverige stänger igen. I morse blev jag väckt av rektorn som undrade om jag kan vikariera i morgon. JAAA! Jag hann ju inte förklara färdigt i fredags...och kommande fredag är det avslutning. (Och så får jag chans på både kramar och skratt igen!)
Beundrar din energi och arbetsglädje! Det ger ju självklart resultat!
Marianne du är en ängel, som delar med dig av din kunskap till dessa ungdomar, som verkar vara både socker och salt. Men att dom är intresserade och vill - det förstår jag. Du har också den kraften och dynamiken som tillsammans med glädje och personlighet gör att eleverna anstränger sig.
Hatten av för dig Marianne - och må du få en skön och härlig ju tillsammans med din familj.
Kram från
Eleonora
K-häxan: det ger energi att träffa de här killarna som är så sugna på att lära sig, och så trevliga och artiga. Men jag blir ändå trött av tidiga morgnar (somnar ju inte tidigare för att jag ska upp dagen därpå...)
Eleonora: tack, så rart du skriver! Jag känner mig ju inte så ädel...får betalt, ju... Men jag älskar att undervisa kunskapstörstiga elever, och att ideligen få kramar och "tack så mycket, läraren!" är underbart och ovanligt.
God jul önskar jag dig också!
jag säger som du brukar säga till mig: "Att du orkar!" Det måste vara jättejobbigt. En sak som är bra med "en" och "ett" tror jag om man visar ett kort på en lampa t.ex. att det inte räcker med att säga "lampa" utan "EN lampa". Jag försökte lära mina engelskaelever "a" och "an" på det viset. Finns ju inga regler när det gäller svenskan.
Skicka en kommentar