I går fick jag veta att min allra trognaste bloggläsare har dött. Jag visste om att hon var sjuk, och när jag inte fått mail eller kommentarer på flera veckor anade jag att hon var sämre än hon ville medge. Men även om det var väntat, så blir det plötsligt definitivt. Ingen möjlighet till avsked...
Kulsprutan var kul, alltid rakt på sak och hade starka åsikter om det mesta. Hon hittade till min blogg genom Klimakteriehäxans redan tidigt. Det tog ett par år innan jag visste om hon var man eller kvinna, det gick inte att läsa ut. Inte heller var hon bodde, jag förstod bara att det inte var i Sverige. Hon gillade att vara hemlig.
Med tiden blev vi riktigt goda vänner, jag åkte till Mallorca två gånger och hälsade på, och hon kom hit en gång när hon var på Sverigebesök. Hade det inte varit för hennes enträgna önskan och uppmaningar via mail att jag skulle blogga lite flitigare, så hade jag nog lagt av för länge sen.
Nu får vi se hur det går med den saken. Det känns i alla fall tomt.
11 kommentarer:
Jag beklagar verkligen sorgen.
Gillade hennes kommentarer.
Tomt. Verkligen. Hon gladdes åt att ni fann varandra!
Det var väldigt tråkigt att höra. Beklagar förlusten och hoppas ju att du ska vilja fortsätta skriva i alla fall. Jag funderar mycket på skrivandet, vad som lockar och avskräcker.
Det var tråkigt att höra.
Det är ju inte så längesedan du var till henne och hälsade på. Ett par år? Det är alltid ledsamt när det händer och man saknar bloggvännerna som inte finns mera. Livet ger, livet tar
Jag saknar fortfarande Inga-Britt i Grekland. De lämnar ett tomrum efter sig.
Hoppas att du fortsätter blogga!
Vonkis: hon var verkligen rakt på sak! Jag har känt hela dagen att det redan känns tomt. Det är tio år sedan hon hittade till mig, och ca åtta sedan vi började maila och lära känna varandra.
K-häxan: ja, det vet jag. Det talade hon om många gånger. Vi trivdes bra ihop - i lagom tidsmängd.
Cruella: jag såg det tidigt som ett sätt att träna upp kåseristilen, och det har ju gett en del publicerade resultat. Men de senaste åren har det mest blivit som dagbok på nätet. Jag har några till bloggläsare som inte är på facebook.
Eva: det är några bloggare som har gått bort genom åren, och det blir tomt. Nu vägrade Kulsprutan att ha en egen, men hon delgav ju en del genom min och K-häxans bloggar.
Pettas: det är två år sen nu i vår. Första gången var för fyra år sen. Då var hon mycket piggare än sista gången. Den där liemannen sveper förbi rätt nära ibland...
Vi får väl se hur pass mycket skrivklådan känns.
Så ledsamt. Och så finns det människor som säger att det här med att lära känna andra via sociala medier, det är liksom på låtsas ..., nej, så är det inte.
Så tråkigt. Minns ju henne så väl här hos dig. Vet att du åkte och hälsade på hos henne också.
Nej, nej ... nog kan man träffa VERKLIGT äkta vänner genom sin blogg, och genom andra sociala kanaler. Jag förstår att du är chockad och ledsen över detta. Beklagar verkligen.
Så tråkigt! Jag vet att jag tittade efter hennes blogg några gånger innan jag insåg att hon inte hade någon egen.
Elisabet: det är bara såna som är rädda för bloggande och facebook och inte har prövat. I början tyckte min familj att det urknasigt det där med bliggarvänner, men de har insett att det finns riktiga personer bakom namnen nu. Jag har fått många bra vänner här.
Annika: hon var bara sex år äldre än jag, känns på tok för tidigt att dö... Det blir lite tomt!
Mossfolk: jag försökte hetsa henne till att blogga själv, för hon skulle ha haft mycket kul att skriva om. Men där var lika bestämd som i allt annat.
Jag har bara varit med om att en av mina bloggvänner avlidit. Det kändes väldigt sorgligt trots att jag aldrig träffat henne irl. Men man lär ju känna varandra ganska väl genom bloggen. Jag gillade också hennes kommentarer - lite annorlunda än många andras.
Skicka en kommentar