Vårtid - coronatid...

Dagen före Kristi Himmelfärdsdag, tvättstugan rensad och skrubbad. Vinterjackor och d:o skor är undanstoppade och jag blev alldeles ledig... Det husliga jobbet fick ersätta den dagliga promenaden.

I kväll blir det firande med lite extra god mat. I morgon är det hela 50 år sedan maken och jag träffades och det firar vi redan ikväll eftersom sonen kommit hit och han åker hem redan i morgon.

Ibland saknar jag den intensiva bloggperioden, det var himla roligt med alla inlägg och kommentarer. Men eftersom jag bara kan göra inlägg från den stora datorn och bilderna ligger i mobilen är det för krångligt. Nu har jag nyss gjort en fotobok om vår stugans utveckling under de tre år vi haft ansvar för den, och därför har jag bilder i stora datorn.

Jag vet, ni som är på facebook kräks väl nästan på alla mina foton från det gamla Kruktorpet, men jag vet att det finns några som bara kollar bloggen.

Alltså: Kruktorpet i två versioner (fanns redan 1642) som det såg ut när vi kom dit första gången, en höstdag 2016, och som det såg ut i förrgår. Det hade stått obebott i 5-7 år när jag fick nys om det. Det är Linköpings stift som äger prästgårdsarrendet där den här stugan finns. Vi har alltså världens bästa hyresvärd som låter oss sköta det efter eget huvud och ansvar. Vi bekostar färg m.m. själva och har därför en skapligt låg hyra. Inget vatten och ingen el - men... min fixarmake har lagt solpaneler på taket så nu har vi spis och dammsugare och veden kan klyvas med elklyv. Den rufsiga slyn som täckte nästan hela tomten runt stugan kom det några skogskillar och tog ner åt oss. Men smågrenar har jag plockat... i mängd! Nu har Länsstyrelsen bestämt att det är naturreservat runt omkring oss eftersom det är en s.k. nyckelbiotop med ovanliga skalbaggar och lavar just i skarven mellan barrskogen bakom torpet och lövskogen framför.

Det är 1 km till vattnet, Gropviken, där vi har båten. Men där är det sumpigt värre, så badar gör vi en halvmil bort vid en jättefin badplats. Jag brukar gå dit (med baddräkt under) ringer Per som kommer med bil och så badar jag en kvart tills han kommer och skjutsar hem. Han är inte så road av bad.

Den här våren, när jag började starkt att träna inför min nya vandring i Spanien i början av maj, (vilken förstås blev inställd!) bestämde sig maken för att bli min Personlige Tränare, men med villkoren att träningen skulle ske på skogsleder, nya varje gång. Ojojoj, vad många mil vi har gått på platser som vi förstås hört namnet på, men aldrig besökt och inte vetat hur fina vandringsleder de kunde bjuda på. Konditionen har blivit riktigt bra!

Tänk, jag har faktiskt inte saknat mina båda körer, som jag tycker är såååå trevliga och roliga. Det har varit väldigt skönt med lediga kvällar och söndagar, bara ett par sammanträden via video. Det enda jag riktigt har saknat är friheten att sticka iväg och fixa nåt jag glömt handla (obs! jag gillar inte att handla mat, men ogillar att jag inte får göra det) gå till frissan, bibblan, gå på konsert, gå ut och äta/fika med vänninor etc. I sommar kommer jag att sakna alla sommarkvällskonserter i kyrkorna runtomkring. 

Men - vi är friska och vi får fortsätta att vandra och åka till stugan. Våra barn och barnbarnet har också klarat sig så här långt, men vi har inte träffats på ett tag (jo, sonen som bor närmare, men inte de andra).