Nästan skjuter ingen hare...

Jag brukar inte be om sympati och klappar på axeln, men nu känns det som om jag behöver det... Förra sommaren skickade jag ett barnboksmanus till 5 förlag. 4 av dem svarade rätt snabbt att de tyckte väldigt mycket om det och bla bla bla och något förlag hade funderat extra... men... tyvärr... Det femte förlaget hade jag helt glömt bort eftersom de inte svarat på nästan ett år. Och så kommer det här:

Till en början vill jag be så väldigt mycket om ursäkt för att du inte hört av oss tidigare. Men ditt manus hamnade i en av våra ”svårt att göra sig av med”-högar på skrivbordet och där har det stannat alldeles för länge.

Vi har läst ditt manus med stort intresse och tycker att det verkligen har potential. Men dessvärre kommer vi ändå inte att kunna ge ut det, eftersom *&* (förlagets namn) från och med 2009 enbart kommer att ge ut bilderböcker. Vi hoppas och håller tummarna för att du lyckas hitta ett annat förlag åt ditt manus.

Hon kunde ju nästan ha struntat i att meddela sig eftersom jag ändå tänkt bort den möjligheten. Visst är det kul att de gillade den - men varför vänta med att tala om det tills de slutar ge ut den sortens barnböcker??? Svepskäl? Jag kan annars alla olika varianter av "nej tack". Suck.

Ett av de större förlagen sa (genom en redaktör där) i teve att de inte alls ger ut något från någon okänd... Det var rätt skönt att höra det så där rakt på sak, för jag har redan förstått att de flesta tänker så.

Men det finns ju andra hobbisar...

Så här långt...

...gick det smidigt och bra. Min färgstämda bokhylla har figurerat förr i bloggen, men varje år rensas somt bort, och somt tillkommer.... Man ska inte ha bokhyllor i sovrum, jag vet att det samlar damm, men där nere är mest fönster och här uppe mest snedtak.... det blir inte så många ställen att välja på. Och om jag ligger riktigt stilla, så gör nog dammet det också... Jaha... och den tomma hyllan då? Jo - det är den som fick mig att ta en paus. Det är där det jobbiga finns... gamla skolkataloger, inhäftade arbeten.... papper, papper, papper... slänga? Spara? Jag avskyr att ta ställning... för jag vet att om jag följer slänginpulsen, kommer jag att bara om någon vecka sakna just det papperet... Suck. Näe... jag tar nog fram min papperstugg i alla fall.... Sommarens stora mål är att rensa bland alla miljoner noter som jag aldrig lyckas få ordning på... men om jag lovar mig själv att inte blogga förrän det är gjort, kanske det blir en lagom press... jag är ju så nyfiken på vad ni gör i sommar...

P.S. Jag undrar om det görs färre grön- och brunryggade böcker, eller om det är slumpen? Ska kanske tillägga att jag inte har färgsorterat i de bokhyllor som trots allt finns därnere - bara bland mina specialare; såna som jag läser flera gånger, eller slår upp och kollar saker i ibland.

Bara för att...

...inte framstå som duktigare än vad jag är (blir ju lätt bara solskenssidorna som jag visar) kommer nu ett trädgårdsinlägg... fast... det är ändå censurerat eftersom helheten inte syns.
Gissa vilken färg jag gillar? Jag tänkte köpa några färgklickar till de stora krukorna som ska stå ute... men... jag fastnar ändå alltid till slut för "nåt åt rosalila hållet"... Maken avstår så gärna från att bry sig om vilken sorts blommor det blir... Och - nej - jag har inte sått dem själv... men jag känner trädgårdsmästaren... :) I morgon ska de ner i krukor... om jag hinner...

Basilikan längst till vänster är färdigköpt, men de andra är frösådda. Timjankrukan är snart ifatt. I morgon ska jag skola om physalisen en gång till. De stackars misskötta pelargoniorna som mot alla odds klarat sig en hel vinter utan kärlek och omvårdnad, har fått ny jord och myser snällt...

Men... det riktigt dåliga samvetet finns här: Jag har rensat i de tre lådor som är mina (eller i alla fall mutat någon alldeles själv...) den fjärde uppe till höger är det smultronplantor till barnbarnet i. Och frön har jag bara fått ner i den längst ner till vänster... suck. Det mesta av det som växer runt lådorna är persilja, citronmeliss och sånt där som luktar lakrits... Har inte hjärta att slita bort sånt som slitit sig från förra årets lådor. Maken hotar att ta bort hela rasket och så gräs om jag inte sköter lådorna - men det vill jag ju inte...

Dumt av mig...

Maken fyllde år igår, och eftersom han vill ha ett lättare liv efter 55, så fick han en våg. Den gamla snälla trotjänaren som visar några kilo mindre än alla andra vågar, och dessutom har bred nål och tätt mellan kilona, var nog inte så dum i alla fall...Naturligtvis blev jag uppkommenderad på den nya moderna efter firandet - utan tårta! Och det var ingen rolig historia... Den äkta hälften, som är ännu mer datoriserade än jag, gjorde en lista med kurvor där jag får mitt BMI uträknat direkt. Det tackade jag inte för. Kanske lättar jag om jag gråter en skvätt över eländet?