Festen

Så skönt att vara hemma igen – belåten och välbehållen. Visst var jag pirrig igår, pulsen steg rejält när klockan närmade sig 16 och lokalen var fylld till brädden, det kom över 100 personer… Jag är ganska van att prata inför folk, så det stör mig inte, men den här gången bestod publiken mest av folk med samma bakgrund som jag, och det var om mina erfarenheter av den jag skulle prata. Merparten av festdeltagarna är uppvuxna med föräldrar som varit officerare i Frälsningsarmén, och ungefär hälften har, liksom jag, inte någon kontakt med rörelsen längre. De övriga är fortfarande med. Då kan det ju bli lite känsligt om jag trampar på någons tår. Hur rolig skulle jag våga vara? Och hur vass?

Men eftersom alla skrattade på rätt ställen tolkar jag det som att det gick hem. Dessutom fick jag en enorm respons efteråt, både av dem som höll med och dem som inte gjorde det. Kände igen sig gjorde de i alla fall. Det värmde extra med dem som smög fram i skymundan med tårar i ögonen och tackade för att jag sagt sånt som de tänkt… Vi hade ju inte precis något normalt liv som kringflyttande nomader utan eget hem och föräldrar som alltid var uniformsklädda.

Och sången…? Njae, det var 0 akustik, känslig mikrofon och den annars superduktige pianisten slirade lite på de okända noterna… så jag har en del att skylla på. Min sångfröken hade nog inte varit helt nöjd, men det dög enligt maken – som ändå tyckte att det lät bättre när vi övade. Eftersom jag sällan sjunger solo var väl stämbanden lite nervösa också.

Efterfest till sent på kvällen med sysslingar och fränder – hur kul som helst. Dem lägger jag inte ut på bild, men alla är vi barnbarns barnbarn till Britta-Cajsa som jag berättat om tidigare, och våra mor- och farföräldrar i sin glans dagar tål att läggas ut på nätet. Vi skålade för dem – men vi hade problem med anmodern som skulle fyllt 122 år igår – till slut enades vi om att ändå sjunga: ”Ja, må hon leva...” Alltså var det en mycket trevlig helg med mycket skratt och god mat! Men nu måste jag sova middag!