onsdag, juli 19, 2006

Vuxenliv

Nu ska det bli vuxenliv här ett tag framöver. Sånt där trist med en massa saker som ska fixas... Barnet är lyckligen avlämnat, fast i sovande tillstånd, så hon vet det inte själv än.

När vi skulle åka iväg fick hon dygnets första och enda utbrott. Gallskrek. Tårarna sprutade. "Vill inte åka hem!" Jag lirkade och talade om hur mycket mamma och pappa längtat och hulkandet avtog så sakta. Så frågade jag om det var för att hon får bestämma allting här... och - ja, så var det... Men de är klart att man låter sig lindas runt fingrarna på nån som alltid är glad och hjälpsam och snäll...

...Slut från barnkammaren...

En annan sak. Jag har noterat en företeelse vid de promenader under sommaren som råkat passera diverse vattenhål (Jo, det är sant. Jag kan gå förbi utan att sätta mig!) När det sitter en ensam person vid ett bord, ligger det alltid en mobiltelefon bredvid glaset/koppen. Okej, kanske inte precis alltid, men så ofta att jag har noterat det många gånger. Och jag ser en imaginär skylt framför personen:
Jag är inte ensam. Jag har många vänner som kan ringa när som helst. Jag är inte ensam...
Eller - jag kanske är elak? Det är nog bara strålningsrisken... eller risken att inte höra...

35 kommentarer:

Flaxa sa...

Eller varför inte.." Jag är inte rädda , jag kan flyga!

Flaxa sa...

Rädd ska det naturligtvis vara!
Slarv-majan Flaxa!

Uffe sa...

Ligger nog en del i din iaktagelse om obiler(säger en som har mobiltefonen i fickan och fru).

londongirl sa...

Skulle aldrig drömma om att lägga min mobil på bordet så där. Den kan ju bli TAGEN! Men jag har heller inga problem med att sitta själv vid ett bord. Intressant iaktagelse, måste kolla runt lite jag med och se om det stämmer.

Översättarhelena sa...

Jag tror jag gör så där med mobilen. Avslöjad! Och om jag liksom står nånstans alldeles ensam så brukar jag ofta titta på klockan och se mig omkring då och då för att det ska se ut som om jag väntar på nån. Vem är det jag försöker lura egentligen? Troligen mig själv.

Humlan sa...

Jag borde nog lägga upp mobilen, för jag missar ofta samtal för att jag inte hör den... men jag säger som Londongirl; Den kan ju bli tagen!

Bloggblad sa...

Ska bli kul att höra om ni tänker på det hädanefter...

Jag har svårt att höra min i väskan - men tänker att det nog heller inte är så bråttom. Jag var utan mobil i nästan 50 år...

Eva sa...

Nu får jag väl ta och erkänna, inte alls alltid men ofta, lägger jag mobilen på bordet. Precis som dig hör jag den inte, tänker inte alltid som du,att det inte är så bråttom.Jaha, så nu vet ni det.Jag är inte ensam! Tror det mer handlar om en ful ovana, något jag gör rent reflexmässigt.

Mamselamsen sa...

Min ligger alltid underst i handväskan, så ringer det, hittar jag den aldrig.

Vad säger det om mig?

Jäkla slarvmaja?

Stickbloggen sa...

Förstår precis, det är som elektroniska snuttefiltar...

Mette sa...

Jo ... eller så är det för SMS:en "Jag sitter på puben. Kan du inte komma?"

Sådär kan det nog vara (har varit där själv, hehe)

Visionary Soul sa...

Nu ska jag vara en sån där tråkmåns... och säga att jag tror att de flesta lägger mobilen på bordet, oavsett ensamhet... Eller, jag tror att det beror ganska mycket på var man normalt förvarar den: har jag väskan med mig, så ligger den längst ner i ett fack där jag inte hör den, men har jag inte väskan med mig så sitter den i bakfickan, där den går söner och är obekväm om jag behåller den där... oavsett sällskap eller ej...

Bloggblad sa...

Vid nästa tillfälle ska jag kolla om folk lägger den på bordet även när de inte är ensamma där. Jag har bara noterat det just när någon sitter ensam.

Jag har inte alls svårt att göra saker ensam, känner mig i SÅ trevligt sällskap :) Men - gränsen går vid att sitta kvällstid med en öl på en uteservering. Det gör jag inte. Det är nog enda gången jag skulle känna mig riktigt ensam - och kanske lägga upp telefonen :) ?

Jubbe sa...

Men du har ju alla vänner i bloggsfären :-D

anna sa...

HAHAHAHAHA! Jo men så är det ju. När man är på fest, så vet ju alla hur vardagsumrsbord ser ut efter ett tag. Glas, burkar, flaskor, chips, spill och en miljard mobiltelefoner som låter h e l a tiden. Fast det kanske bara är i min umgängeskrets? *asg*

Bloggblad sa...

Jubbe: Ja, alltså skulle jag ha en liten bärbar med mig och läsa bloggar ideligen då...

Anna: Faktiskt har jag inte upplevt det. Kanske en generationsgrej.

Vissa personer som jag träffar live får alltid mobilsamtal som det MÅSTE besvara... och så var den tråden tappad... Själv har jag rent samvete där - jag trycker bort ev. telesamtal och prioriterar livs levande sådana.

Marskatten sa...

Elak, du? Nä - du är rolig. Intressant fenomen som måste studeras!

kulsprutan sa...

Personerna ifråga kanske tar sig en paus vid vattenhålet men samtidigt väntar på samtal från alla de vänner och familjemedlemmar de håller daglig kontakt med och vars samtal de inte vill missa. Du vet ju själv hur viktigt det är med kontakter - via telefon, e-mail eller blogg. Alla har vi grejer vi trivs med/är beroende av eller behöver.
Elak, nej , småsnål och kritisk när det gäller andra, kanske.

maleandro sa...

Tror att det kan vara ett substitut för de som sitter ensamma, och de som är i grupp har det mer som en sak att bevisa att de är populära och upptagna, dvs inte har råd att missa några samtal....

Kulsprutan: ditt omdöme tycks vara en smula labilt...ena gången är Bloggblad en sötnos och nästa snål och kritisk......eller leker du bara allmänt "svår"

Gunnel sa...

Jag är också "lycklig" ägare av en mobil. Men här hemma frågar dom vad jag har den till. När jag är någonstans och dom försöker nå mig så är den aldrig påslagen. Men jag har blivit L I T E bättre på att vara anträffbar. Annars tycker jag det mest är ungdomarna som säger "mamma....får jag låna mobilen?" och det får dom ju så klart. Hur ska dom annars kunna nå sina kompisar. För det är inte ofta deras mobiler är laddad med samtalstid.

Gunnel sa...

Uppdatering

Men så kommer jag ju på ibland att det finns en kamera i den...och då är det ju jättebra med mobil!

Bloggblad sa...

Min förra hade jag enbart till utgående samtal av typen: Sätt på potatisen jag kommer snart - eller: Kom och hämta mig...

Min nya är påslagen oftare - fast det ringer så sällan i den att jag inte minns hur signalen låter...

Mamselamsen sa...

Min mobil gör egentligen ingen nytta alls... jag tankar den med hundra kronor två gånger om året.

Jag har den nog mest som säkerhetsårgärd när jag är yte och kör bil.

Bloggblad: Småsnål och kritisk??? Näää... inte du, Det vet ju jag. :-D

kulsprutan sa...

Till Maleandro:
Varje inlägg har/bör ha relation till den ovanstående bloggen. Det hopas jag varje bloggare förstår samt vill ha.
Bloggblad frågade ju själv - retoriskt? - om hon var elak. Och det tyckte jag alltså inte. Kritisk hoppas jag att Bloggblad både vågar vara och är. Det blir ju litet enfaldigt annars.
Småsnål när det gäller åsikt om andra - tja, det återstår för mig att finna ut. Jag skrev ju dessutom "kanske". Påstod alltså ingenting.

Jag tycker fortfarande hon är fin (söt törs jag inte skriva mer)på korten. Och jag tycker hennes blogg är bra.

kulsprutan sa...

det ska förstås stå HOPPAS med två stycken p

maleandro sa...

Kulsprutan: Men det är ju också upp till varje person att klargöra exakt vad det är man kommenterar så att det inte låter som ett allmängiltigt omdöme, för det vore väl hemskt synd ifall du blev uppfattad som otrevlig, kanske.

Bloggblad sa...

Kulsprutan: Det vore intressant att läsa din blogg. När kommer den?

kulsprutan sa...

När jag har mer tid - kanske.
Tills dess läser jag bl.a. gärna din egen.

gagga sa...

Det här blir ju mer o mer konstigt o lite kusligt tycker jag. Varför är man anonym om man vill ha kontakt med någon? Går ju bra att skriva under med sitt namn även om man inte har egen blogg.

Elisabet sa...

Min mobil är alltid med.
Jag vet varför.
Jag är livrädd att något ska hända antingen min mamma som är 85 .. eller barnen .. och att man inte får fatt i mig i tid.

Dumt, kanske.
Men för mig är det en slags livlina.
En navelsträng.

Jo, just så.

Trevlig helg, Bloggblad!

Bloggblad sa...

Tack Elisabet. På den tiden när jag var orolig för mina gamla sjuka föräldrar fanns inte mobiltelefoner... eller när barnen var tonåringar och ute i svängen. Då hade jag behövt.

Rutan sa...

Jag ska genast skriva om detta i min blogg! Så får du veta...

Bloggblad sa...

Rutan: Jag skrev ett långt svar på din blogg - och så fick jag nobben. Det kom inte in.
Jag återkommer!

Rutan sa...

Tack för ditt svar! Men inte heter jag Rut... det har med annat att göra!

Bloggblad sa...

Rutan: Äsch - och jag som trodde att jag äntligen hittat en Rut till...