Alltså bloggandet. Jag har nämligen upptäckt att jag har fått en censor på varje axel. (På högern sitter den tyngste!) Sedan jag slutade att vara anonym och började lämna ut bloggadressen till släktingar och vänner, känner jag att jag fått en del hämningar. Det är dumt, för dem jag känner vet redan att jag kan vara både flamsig och allvarlig, barnslig och urvuxen (!). Jag borde ju inte behöva känna det som om morsan satt på ena axeln och Luther på den andra. (Jag har bara lite ont i vänstern - det är nog morsan som sitter där.)
Nu ska jag om ett par veckor vara med som "erfaren bloggare (ojojoj... men jo, 1½ års flitigt läsande och skrivande ger viss erfarenhet) och inspiratör" på en bloggkurs... Det ska bli jättekul - jag har snappat upp en del oskrivna regler och kollat in vad som är praxis i bloggarvärlden - och kommer förstås att tipsa om var man kan hitta er...
Men hur ska jag komma ur den här övervakningskänslan? Tänk om det inte går? Tänk om jag plötsligt upptäcker att jag börjar skriva byråkratsvenska? *biter på naglarna*
Jag kanske helt enkelt ska tipsa om att i stället för att läsa de aktuella, klicka på gamla inlägg från det första anonyma året... För nu passar det inte att jag får tangenttorka...
28 kommentarer:
Byta blogg? Ny alias? jag funderar det också...
Anonym som tecknar och rider....
Det där känner jag igen.
Ingen tror mig väl, men jag har börjat hålla igen .. (ja, inte på maten ...), men startar jag en ny blogg och skriver underbart och ljuvligt, så är det ju kört.
Då vet ju alla på en gång.
Japp, jag känner detsamma. Jag har fått så många TYSTA läsare från Malmö .... känns inte bra alls. Jag vette 17 vissa dagar om jag vågar skriva alls.
Anonym: Hm... tecknar och rider... jag vet bara två som gör det - och jag vet inte om de är bloggare. Nu blev jag nyfiken... borde jag fatta?
elisabet: HAHA! Din stil skulle jag känna igen med bara ett öga öppet!
Mette: Det är bara ca 20% (och i det här fallet är inte uträkningen så svår...:)) som kommenterar så att jag vet vilka de är. Resten är så tysta så... Förr fick jag ilska utbrott över olika fenomen som jag skrev av i bloggen - men nu är jag bara mesigt snäll. Törs inte visa taggarna...
Jag förstår ditt dilemma...därför väljer jag anonymitet och bara mannen, jag delar hushållsel med, vet om bloggen...ja just det pappsen också. Men båda håller tyst. Men om fler skulle veta ...
CW: Jag velade länge innan jag valde att inte vara anonym. Jag tänkte att jag ändå inte skriver något jag behöver skämmas över - och när en läsare kände igen mitt sätt att skriva och gissade rätt... bara av att ha läst på min hemsida... då tänkte jag att det inte spelade nån roll. Men jag tror inte man hittar hit genom att googla på mitt namn, som jag vet att elever gör.
Hm, jag tror att jag vet vem de anonyma är som skrev första kommentaren är (tecknar kan ha två betydelser)... eller så är jag helt fel ute...
Jag önskar ibland att jag fortsatt att vara anonym och då kan jag bara föreställa mig hur ni "storbloggare" känner er :)
Jag kan också ångra att jag lämnat ut min bloggadress till "alla". Tänker mig för ibland när jag skriver vissa saker.... Tyvärr.
Tror att det fenomet drabbar alla "privata" bloggare, förr eller senare. Speciellt när man märker vilka vänner/släktingar/grannar/bekanta som är trogna läsare, utan att ge sej tillkänna. Jag har inte lämnat ut bloggen, men dom hittar den ändå. Så visst är jag hämmad i vad jag skriver. Tyvärr!
Men, gör som jag, öppna en ny blogg,, lösenordsskydda den, och var noggrann med vem du lämnar ut lösenordet till. Där kan du skriva av dej om allt du vill. Härligt är det!
Det var en av anledningarna till att jag valde att bli en skugga av mitt forna jag. Varken släkt eller vänner känner till min nya plats på nätet. Peppar, peppar...
Svårt det där. Jag vet många som läser min blogg som jag inte gett ut adressen till. Hur de har hittat dit? Ingen aning. Träffade en f d granne före på stan före jul och hon berättade att hon alltid läste min blogg!! Wops, hon!! Så, visst tar jag det också lugnt med hur mycket jag skriver om mig och allt omkring mig. Men en anonym blogg vill jag inte ha, inte just nu i alla fall.
Karin: Ja, nu fattar jag... :)
Annika & Saga: Visst är det konstigt, jag har ändå aldrig tänkt skriva elaka eller taskiga saker - det är mer allmänt... men jag övar på att skaka det av mig. Nu när min bok är ute lite överallt som rent allmängods att tycka vad man vill om, måste jag ju lära mig att skaka av mig om det blir för tungt med tyckandet.
Atir: Fast det riktigt hemliga skriver jag i vanliga pappersdagböcker. Det jag skriver här är mer kåseristil - men jag tassar så försiktigt numera.
Shadow: Men om jag nu gissat rätt efter bara ett par rader...?
Eva: Några okända har ännu inte sagt nåt - men jag glömmer ibland vilka som vet...
Hej Bloggblad,
ville bara säga att jag läser din blogg i stort sett varje dag.
Men kommenterar alldeles för sällan.
Jag har än så länge inte känt att det är några problem med "offentligheten". Men det där tror jag är högst personligt, hur det känns och även varför man bloggar.
Det sköna med bloggandet, för de flesta, är just att kunna vara anonym och skriva vad man vill.
Själv föredrar jag att vara offentlig, och hoppas att berörda myndigheter läser bloggen också!
Lalandakid: Tack för att du gav dig tillkänna! Det är faktiskt roligt att veta vilka de ca 80 tysta läsarna är. Jag har varit inne på din blogg några gånger och tycker att du gör rätt som skriver som du gör. Nu ska jag rusa (äsch, jag kör i lugn takt, men "rusa" låter mer viktigt :) till jobbet, så jag läser mer hos dig när jag kommer hem.
Käbber igen fenomenet... har funderat på att lösenordskydda vissa inlägg. Hur gör man?
Känner menar jag förståss.
Mamselamsen: Jag har inte en aning. Allt det jag skriver som är helt privat, skriver jag i en pappersbok. Bloggen skriver jag ju just för det roliga i att ha "vem som helst" som läsare - då tycker jag det känns som fusk, jag kan ju maila dem jag vill skriva hemliga saker till.
Eftersom en blogg där jag är ibland lösenskyddar vissa inlägg har jag tänkt på fenomenet.
lalandakid: Det är stört omöjligt att komma in på din blogg härifrån ikväll.
Idealet vore på något vis att ha en anonym och en offentlig blogg ...
ja, det är verkligen svårt att inte börja regissera sig själv allt för mycket..känner igen känslan
Ö-helena: Tanken har slagit mig - men jag har inte tid. Och jag SKA övervinna övervakningskänslan! Har jag bestämt mig för!!! Så det så. I början när jag var anonym och fick roliga och glada tillrop, kändes det som om de inte var till mig, utan till min anonyma blogginnehavare.
Isabelle: Välkommen hit! Jag har förstått att det är ganska många som delar min kluvna känsla!
Det märks att du gillar att skriva, du skriver på ett sätt som fångar intresset. Och då är du väl värd att läsa.... Var stolt även över dina anonyma läsare.... För visst vill vi som skriver bli lästa?!
Ibland kan jag inte komma in på blogspotsbloggar heller.
Mia: Välkommen hit - och tack ska du ha. Jag är väldigt glad över att någon vill läsa vad jag skriver, det trodde jag inte när jag började. Men jag är ganska nyfiken av mig, så det är klart jag undrar vilka alla tysta är...
lalandakid: Men nu har vi lyckats! Jag hittade inte dig på nyligen.se?
Bloggkurs???? Det var som 17 - eller 18, rent av.
Om anonymiteten: man måste tänka sig för i alla fall. Kan inte bli för privat, det skulle man ångra förr eller senare, anonymt eller ej!
K-häxan: Jag ska "bara" inspirera och berätta hur det brukar gå till och var man kan hitta favoriter och hur man pingar... och lite sånt. Liten kurs är det, högst 12, men jag hoppas att den blir av.
Jag kände ungefär som du skriver, att jag inte ens som anonym ville vara för privat och då spelar det inte så stor roll.
Skicka en kommentar