söndag, februari 11, 2007

Stockholmsresa

Del I

Tack för alla trevliga kommentarer till förra inlägget – jag svarar här med en reserapport. Men varning – det är långt!

Pensionat Oden (efter tips av Översättarhelena) i ett gammalt hus på Kammakargatan var trevligt – rummet var rent och luftigt med högt i tak och alldeles tyst på natten, ingen känsla av att storstaden pulsade på alldeles intill. Frukosten var inte kul, men jag var förvarnad av Elisabet i Ystad. Äpplet var medhavd matsäck och kaffet var okej, och med tanke på att priset var 300:- mindre än det som var sagt per telefon, så gjorde det inget alls med enkel frukost. Utsikten från frukostrummen… tja… lysande? Inspirerande? Hm… nja...Men mannen som skötte det hela var mycket trevlig och vänlig.

Maken stod dubbelparkerad medan jag checkade in, och eftersom jag fick gå flera gånger med väskor, hann det bli en lucka fri precis utanför porten. Gratis parkering hela dygnet. Perfekt. Innebar alltså att vi redan efter en kvar hade tjänat (jo, jag räknar så!) drygt 400:- och då blev den jättegoda lunch på en mysig restaurang med utsikt över alla lördagsflanerare på Drottninggatan i stort sett gratis.

Shoppingrundan… jag hade inte räknat med att maken skulle vilja hänga med på den, men det ville han, så det blev alltså inte mycket av den. Eftersom han tjuvläser här ibland viskar jag bara: Jag åker upp själv nån gång och fixar själva shoppingen. Det blev i alla fall en lååååååång promenad på två timmar med kaffe på ett trångt ställe i G:a stan. Kallt men skönt.

Dags för ombyte (ni som varit med ett tag känner igen mitt lila fynd med fladder som jag bloggade om i höstas)
Här börjar del II – själva evenemanget.

En del som läst slarvigt i min blogg (ajabaja!) tror att jag är aktiv i Frälsningsarmén, det är jag inte, men ända tills jag var 9 år var mina föräldrar officerare och vi flyttade runt till fördigmöblerade lägenheter ovanpå möteslokalerna och levde ett annorlunda liv. Ett liv som jag under de nästkommande 30 åren inte ville kännas vid alls. Jag pratade aldrig om det, slingrade mig när nån frågade var jag kom ifrån, men undrade ibland var alla andra fanns, för jag förstod ju att det finns många f.d. officersbarn. Det är först de senaste åren som jag förlikat mig med de första 9 åren.

För 2 år sen fick jag veta att det i 70 år funnits en förening för officersbarn. Barn och barn… men det var rena barnkalas från början, på 30-40-talen. Nu har barnen mognat något och medelåldern ligger väl runt 60-65 år. Det fylls inte på underifrån eftersom man numera inte lever lika omkringflackande utan har ett normalt liv om man är officer, och alltså inte har behov av att träffa och stötta varandra. Att vi inte vetat om det här tidigare beror på att våra föräldrar lämnade innan vi nådde åldersgränsen för att automatisk bli OBF:are. Men nu är jag med – och kan aldrig gå ur. Det står i stadgarna… Man kan avsäga sig allt samröre, men man kan inte går ur. Är man OBF:are så är man… och efter den värme och gemenskap jag redan känt där, är jag gärna med hela livet.

I år var det tredje gången jag var med, och den här gången hittade jag två barndomskamrater som jag inte sett på 47 år… Den ena kände jag igen direkt – den andra fick jag fråga mig fram till eftersom jag såg en bild av hennes familj. I år var det utställning och vi hade med oss bilder från barndomen, snacka om trängsel vid skärmarna där vi minglade och pekade och undrade och mindes! Det var drygt 100 personer med på kalaset, men ytterligare några hundra finns i rullorna. Här kom en del av årets deltagare med på bild under underhållningen som varje år består i att någon berättar barndomsminnen. Förra året gjorde jag det - som en del av de "gamla" läsarna kanske minns. Min man som inte alls har samma bakgrund, tycker att det är jätteroligt på de här kalasen, alla pratar med alla och skrattar och tjoar och sjunger. Det är en otroligt energi i sången när alla river loss i gamla ”solskenssånger” som söndagsskolesångerna kallades. Sånger jag hade glömt att jag en gång kunnat. Pianisten trodde att vi alla har drabbats av andligt melanom så mycket solsken som vi sjungit om som barn. Alltså, en pianist av många... I det här gänget spelar man och sjunger, det hör till bara.
Jag blir alltid nostalgisk vid de här träffarna – och många med mig. Det är bara några få som gått i föräldrarnas fotspår. Eftersom inga utomstående riktigt kan förstå hur vi hade det som nomader i Frälsis, med föräldrar som utmärkte sig genom att gå uniformsklädda och dessutom sjunga på torgen, är det rena terapin att träffa andra. Vissa av oss anser att det var ett fantastiskt och berikande liv, andra tycker som jag, att det var hemskt att bli uppsliten med rötterna i ett kör och att bo på Frälsis...
Efter själva evenemanget på Templet fortsatte vi till ett grannhus på Östermalmsgatan där vi efterfestade hos en syssling (som jag upptäckte för två år sen att jag hade). Hennes bror, som förstås också är en "okänd" syssling, och min bror med fru var med, plus några andra OBF:are. Jätteroligt med mycket släkt- och barndomsminnen - men jag undrar vad våra fromma föräldrar tyckt om att vi skålade i vin för vår barndom ... ojojoj vad tiderna förändrats... Roligt hade vi i alla fall - och vi kom inte i säng på Pensionat Oden förrän missinassen.

Det här är en av bilderna jag hade med mig – tagen på ett typiskt friluftsmöte i Södertäljetrakten 1953. Det är hela min familj, ytterst sällsynt att vi finns med på samma bild. Morsan håller fast vildbrorsan (5 år) medan far spelar dragspel och jag (2 år) drömmer om att kunna läsa...

31 kommentarer:

londongirl sa...

Vad roligt att få läsa om din resa och din kringflackande uppväxt.

Blev det ingen shopping alls eller?

Bloggblad sa...

Londongirl: Näe, bara ett par cd-skivor på rea. Det går inte att shoppa med en som tycker att ALLT är onödigt. Så fort jag ens tittar och pekar på nåt snyggt, säger han: du behöver ingen sån...

Anne-Maj sa...

En mycket spännande och trevlig reseberättelse! Jag hann inte shoppa i går som jag tänkt men hann med tåget hem i alla fall!

Qi sa...

Ljuvlig bild den där sista...

Karin sa...

Jag gillade med den sista bilden :)
Det lät som ett riktigt lycket möte!

En liten tant sa...

Det är då helt fantastiskt vad det finns - en förening för officersbarn i Frälsis. Så otroligt intressant att läsa, ren kulturhistoria.

Bloggblad sa...

Anne-Maj: Osis att jag inte ens visst om er träff! SÅ NÄRA varandra vi var!

Qi + Karin: Ja, den är en klar favorit. Säger mycket! Och nåt regelrätt "möte" var det inte, mer fest, men jättetrevligt.

En liten tant: Jo du, det finns många "subkulturer" som är udda och okända. Jag visste ju inget själv i många år!
Det gläder mig att du tycker det är intressant - bokförlagen tycker inte det... för jag har förstås ett låååångt manus i ämnet... :)

Eva sa...

Mycket intressant historia du bär på. Vilket liv för ett litet barn, egentligen. Den sista bilden säger en del, mor som har fullt upp med son, som inte alls vill sitta still. Vilket slit, för alla parter. Men så roligt att ni kan träffas efter alla dessa år. Måste på något vis kännas som en trygghet, det finns fler som har liknande upplevelser, även om alla tolkar dem olika. Sist vill jag säga att din man påminner mkt om min vad det gäller shopping!!!

Gunnel sa...

Du har verkligen en uppväxthistoria olik många andras. Att vara en OBF:are verkar inte vara tråkigt alls.
Vad det gäller shopping så delar jag nog din makes åsikter. När jag hittar något som jag skulle kunna tänka mig att köpa då brukar det dyka upp en tanke om att "nej...jag behöver inte det här". Då lägger jag tillbaka varan och traskar ur affären. Jag tycker det är tråkigt att handla åt mig själv :O) Fast ibland fixar jag det och tur är väl det

Bloggblad sa...

Eva: Det är en helt otrolig känsla att prata med så många som vet hur det var! Igår skojade det friskt om hur många skolor man gått i... alltså de som var uppe i talarstolen jämförde 3-5-8-10... osv. Jag var bara 9, så jag hann bara byta 2 ggr pga FA-flyttningar.

Gunnel: Jag måste inte alltid köpa allt, men jag kan titta och vända och vrida och tycka att nåt är vackert - maken tror att jag tänker köpa allt jag tycker är snyggt!
Det är skillnaden. Prylar vill jag inga ha - möjligen lite mer kläder...

Annika sa...

Vad jätteroligt det var att få läsa om del 1 av Sthlmsresan!!! Verkligen! Ser fram emot fortsättningen! Där när ni sjöng "solskenssånger" på Frälsis hade jag velat vara med! Vilket DRAG det måste ha varit! Kan nästan känna stämningen hela vägen över Atlanten! Kul med alla bilder du lade ut också!
Som sagt, shopping får det bli en annan ggn!

Bloggblad sa...

Annika: Tack - men del II var faktiskt själva evenemangen, II:an syns nog bara lite dåligt... Jag har funderat på att göra en särskild blogg om det livet... men tvekar lite. Det känns lite för privat. Det ska dock sammanställas en bok med flera av våra berättelser och där har jag blivit ombedd att skriva.

Susanne sa...

Såg i föregående inläggs kommentarer att du "bräker" på östgötska, annars hade jag ju undrat vilken dialekt du fick efter allt kringflackande.

Elisabet sa...

Fantastiskt roligt att läsa!
I högstadiet frågade en klasskamrat mig om min mamma var pingstvän?
Å, vad jag skämdes!

Och jag ljög rakt av.

Nä, absolut inte!

Underbar bild du har med också.

LindaLotta sa...

Å vad härligt att läsa.
Glädjen kändes ända ner till Skåne.
Att få träffa så många som upplevt liknande saker, det måste vara något alldeles speciellt.

Anne-Maj sa...

Bloggblad! Du måste veta en sak... I bloggboken "Alla kan blogga" frågade Rosemarie, författaren efter mina bloggfavoriter och jag angav dig! Bara du vet det:-)

Bloggblad sa...

Susanne: Åh, nej! Den ädlag öschöttskan är INLÄRD!!! Jag snappade upp dialekter överallt för att smälta in, fort som ögat gick det. Men när jag kom till Motala och pratade "fint" tog det två veckor att träna på ÖÖÖÖ:na och alla tjocka l... den var lite svårare än skånskan och uppländskan.

Elisabet: Jag vet precis hur piiiiinsamt det är... töntigt... knäppt... och så skammen att slingra sig undan och skämmas.

Lindalotta: Jag hopppas du hörde sången ända dit!

Anne-Maj: Å, vad glad jag blir. Jag känner att jag måste leta mig fram till Chadie och köpa boken när det är så många kändisar med.

Ökenråttan sa...

Är inte ditt lilla rara barnbarn VÄLDIGT likt sin mormor?

Hannele sa...

Fin svartvit nostalgibild.

Ökenråttan sa...

Och det tjusiga violetta fladdret, sen. Du matchade till och med hotellrumsgardinerna!!!

Översättarhelena sa...

Jag är så fascinerad av Frälsisofficerarnas och deras familjers liv, som du berättar små glimtar ur här och där! Vad bra med en OBF-förening - det blir väl nästan som lite terapi?

Lars Anders Johansson sa...

Det låter som en oerhört trevlig tillställning!

Bloggblad sa...

Ö-råttan: Jo, jag har sett det. Jag har några bilder från min barndom där vi är otroligt lika. Mer lik mig än sin mor vid samma ålder, ändå är hennes mor och jag så lika att alla kommenterar det.
"Fladdret" är ljusare i verkligheten. Känns som en sån där favorit som kommer att hänga med på alla partajer som inte är med samma människor... den är så speciell att den syns väl!

Hannele: Ja, man hör nästan frälsissången han sjunger, vilken den nu var... men de låter rätt lika allihop.

Ö-helena: Jo, det är terapi. Och när jag skrev om min barndom läste jag allt jag kom över - och insåg vilken jättestor organisation det var en gång, som en subkultur med en sida utåt och en annan inåt.

Det är fler än du som skriver att det är intressant med det okända livet - många känner bara till grupperna som står (stod! det är ovanligt nu) vid "håll grytan kokande" med dragspel och gitarr. Vi får se om det blir nån extra FA-blogg...

LAJ: Det var det - som det ju ofta är när folk med en stark gemensam nämnare möts. Hoppas att du gör framsteg med din arm.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
En liten tant sa...

Nähä - bokförlagen är inte intresserade? Vad är det för fel på dem? Så trött jag blir! Tänker på boken "De ovanliga" som alla förlag utom Byggförlaget refuserade med hänvisning till att folk inte var intresserade av att läsa om "sånt". Författaren har nu givit ut uppföljaren och reser dessutom land och rike runt och berättar om sitt projekt och alla människor han lärt känna. Fullt överallt där han framträder. Vi är många som VILL läsa om riktiga människor. Vi som sk*ter i dokusåpakändisarna och deras silikonbröst!
Vi kanske ska starta ett eget förlag?

Bloggblad sa...

En liten tant: Så bra du uttrycker det! Visst är "vanliga" (och ovanliga!) mycket mer intressanta än unga kändisar som inte hunnit med mer än sitt ungdomsliv...

Det finns faktiskt ett förlag som heter "De refuserades förlag", fast jag tycker det luktar loser om ett sånt namn, och det vill jag inte vara... Tryckning och marknadsföring kostar kosing - och marknaden verkar mest finnas till för ett par Stora Namn på ett par Stora Förlag. Men visst... ett Tantförlag - tänk så många vi är och så mycket vi kan!

Strumpstickan sa...

Andligt melanom var ett fint uttryck:)

Kristin sa...

Så kul att få läsa, tack! Önskar dej en skön fortsättning på äventyret!
Kram

Bloggblad sa...

Strumpstickan: Ja, det är på pricken. Han som sa det är psykolog - så han vet nog...

Kristin: Kul att du gillar det. Det finns planer i OBF att göra nåt av alla våra berättelser!
Krma på dig också.

Emanuel Karlsten sa...

Hej! Roligt att se din sida av det. Jag är också med i OBF, trots att jag bara är 24. Det är verkligen en speciellt uppväxt med blandade minnen. Jag skriver för övrigt en blogg om det.

Tack för lässtund!

Bloggblad sa...

Emanuel: Välkommen hit!
Jag har tittat hos dig och ser att du finns i Örebro. Där var mor och far officerare 1955-57, vi bodde på Jordgatan. Ironiskt nog är det ett systembolag just där armélokalen var...