Stockholmsresa

Del I

Tack för alla trevliga kommentarer till förra inlägget – jag svarar här med en reserapport. Men varning – det är långt!

Pensionat Oden (efter tips av Översättarhelena) i ett gammalt hus på Kammakargatan var trevligt – rummet var rent och luftigt med högt i tak och alldeles tyst på natten, ingen känsla av att storstaden pulsade på alldeles intill. Frukosten var inte kul, men jag var förvarnad av Elisabet i Ystad. Äpplet var medhavd matsäck och kaffet var okej, och med tanke på att priset var 300:- mindre än det som var sagt per telefon, så gjorde det inget alls med enkel frukost. Utsikten från frukostrummen… tja… lysande? Inspirerande? Hm… nja...Men mannen som skötte det hela var mycket trevlig och vänlig.

Maken stod dubbelparkerad medan jag checkade in, och eftersom jag fick gå flera gånger med väskor, hann det bli en lucka fri precis utanför porten. Gratis parkering hela dygnet. Perfekt. Innebar alltså att vi redan efter en kvar hade tjänat (jo, jag räknar så!) drygt 400:- och då blev den jättegoda lunch på en mysig restaurang med utsikt över alla lördagsflanerare på Drottninggatan i stort sett gratis.

Shoppingrundan… jag hade inte räknat med att maken skulle vilja hänga med på den, men det ville han, så det blev alltså inte mycket av den. Eftersom han tjuvläser här ibland viskar jag bara: Jag åker upp själv nån gång och fixar själva shoppingen. Det blev i alla fall en lååååååång promenad på två timmar med kaffe på ett trångt ställe i G:a stan. Kallt men skönt.

Dags för ombyte (ni som varit med ett tag känner igen mitt lila fynd med fladder som jag bloggade om i höstas)
Här börjar del II – själva evenemanget.

En del som läst slarvigt i min blogg (ajabaja!) tror att jag är aktiv i Frälsningsarmén, det är jag inte, men ända tills jag var 9 år var mina föräldrar officerare och vi flyttade runt till fördigmöblerade lägenheter ovanpå möteslokalerna och levde ett annorlunda liv. Ett liv som jag under de nästkommande 30 åren inte ville kännas vid alls. Jag pratade aldrig om det, slingrade mig när nån frågade var jag kom ifrån, men undrade ibland var alla andra fanns, för jag förstod ju att det finns många f.d. officersbarn. Det är först de senaste åren som jag förlikat mig med de första 9 åren.

För 2 år sen fick jag veta att det i 70 år funnits en förening för officersbarn. Barn och barn… men det var rena barnkalas från början, på 30-40-talen. Nu har barnen mognat något och medelåldern ligger väl runt 60-65 år. Det fylls inte på underifrån eftersom man numera inte lever lika omkringflackande utan har ett normalt liv om man är officer, och alltså inte har behov av att träffa och stötta varandra. Att vi inte vetat om det här tidigare beror på att våra föräldrar lämnade innan vi nådde åldersgränsen för att automatisk bli OBF:are. Men nu är jag med – och kan aldrig gå ur. Det står i stadgarna… Man kan avsäga sig allt samröre, men man kan inte går ur. Är man OBF:are så är man… och efter den värme och gemenskap jag redan känt där, är jag gärna med hela livet.

I år var det tredje gången jag var med, och den här gången hittade jag två barndomskamrater som jag inte sett på 47 år… Den ena kände jag igen direkt – den andra fick jag fråga mig fram till eftersom jag såg en bild av hennes familj. I år var det utställning och vi hade med oss bilder från barndomen, snacka om trängsel vid skärmarna där vi minglade och pekade och undrade och mindes! Det var drygt 100 personer med på kalaset, men ytterligare några hundra finns i rullorna. Här kom en del av årets deltagare med på bild under underhållningen som varje år består i att någon berättar barndomsminnen. Förra året gjorde jag det - som en del av de "gamla" läsarna kanske minns. Min man som inte alls har samma bakgrund, tycker att det är jätteroligt på de här kalasen, alla pratar med alla och skrattar och tjoar och sjunger. Det är en otroligt energi i sången när alla river loss i gamla ”solskenssånger” som söndagsskolesångerna kallades. Sånger jag hade glömt att jag en gång kunnat. Pianisten trodde att vi alla har drabbats av andligt melanom så mycket solsken som vi sjungit om som barn. Alltså, en pianist av många... I det här gänget spelar man och sjunger, det hör till bara.
Jag blir alltid nostalgisk vid de här träffarna – och många med mig. Det är bara några få som gått i föräldrarnas fotspår. Eftersom inga utomstående riktigt kan förstå hur vi hade det som nomader i Frälsis, med föräldrar som utmärkte sig genom att gå uniformsklädda och dessutom sjunga på torgen, är det rena terapin att träffa andra. Vissa av oss anser att det var ett fantastiskt och berikande liv, andra tycker som jag, att det var hemskt att bli uppsliten med rötterna i ett kör och att bo på Frälsis...

Efter själva evenemanget på Templet fortsatte vi till ett grannhus på Östermalmsgatan där vi efterfestade hos en syssling (som jag upptäckte för två år sen att jag hade). Hennes bror, som förstås också är en "okänd" syssling, och min bror med fru var med, plus några andra OBF:are. Jätteroligt med mycket släkt- och barndomsminnen - men jag undrar vad våra fromma föräldrar tyckt om att vi skålade i vin för vår barndom ... ojojoj vad tiderna förändrats... Roligt hade vi i alla fall - och vi kom inte i säng på Pensionat Oden förrän missinassen.

Det här är en av bilderna jag hade med mig – tagen på ett typiskt friluftsmöte i Södertäljetrakten 1953. Det är hela min familj, ytterst sällsynt att vi finns med på samma bild. Morsan håller fast vildbrorsan (5 år) medan far spelar dragspel och jag (2 år) drömmer om att kunna läsa...