Löparkarriären

Jag vågar inte lägga ut mina springkompisar i närbild utan att fråga, så det blir bara fr Bloggblad efter målgång i Berlin, maj -92. Jag var precis lika lycklig som jag ser ut - jag hade pressat tiden lite extra och så hade vi vansinnigt roligt de här dagarna.

Det var första gången de arrangerade Tjejmil i Berlin och hade missat att man nog måste ställa upp muggar och förbereda när flera hundra törstiga kvinnor kom stormande samtidigt... ilskna stabila tanter hade långa rör med muggar och muttrade medan de hällde upp en mugg i taget.

Sisådär 7-8 tjejmilar på olika ställen var jag med om innan jag avslutade min löparkarriär med flaggan i topp (?)i Dalarna... Den skarpögde noterar att det är väldigt tomt i målfållan när jag väl anlände (ingen toppnotering den gången)... och att publiken tittar efter mig beror på att resten av springgänget vrålade som galningar när jag masade mig i mål sist av alla.

Oj, jag känner att det här skulle kunna bli en lång avhandling med många bortförklaringar - men jag kan förkorta den med att säga att laddningen kvällen före inte funkade. Vi hade läst om diverse metoder med pasta, vin och godis - och jag testade allihop. När jag var helt slut vid ett vattenställe, och de duktigaste var i mål sedan länge, och skämtade och flamsade med dem som stod där, tog en av dem fram block och kamera och dagen efter kunde halva Dalarna läsa om den trötta läraren från S-g som hade laddat lite fel...