Superlativ

Jag vet, det är påskafton och jag ska vara snäll och glad och inte irritera mig... och bara jag fått ur mig några superlativer, ska jag lägga mig på soffan och invänta matlust till kvällens buffé som är fixad och klar redan.

Språk är mitt levebröd, så det är klart att jag läst på rätt rejält under åren, även om jag visst kan göra fel då och då. Jag vill inte kalla mig språkpolis, för jag gnäller inte på folk som säger eller skriver fel till vardags, jag har hög toleransnivå. Fast idag, när jag i en tidning läste en artikel av en känd författare som borde veta vad superlativ är, då rann det över.

Trots att jag sen barnsben vetat vad superlativ är, var jag tvungen att googla för att se om det bytt betydelse under senare år utan att jag märkt det. Det har det inte. Det är fortfarande den mesta, största, högsta böjningsformen av adjektiv.

Så när programledare ideligen i tv frågar hur det känns att få så många superlativer, är det FEL FEL FEL när folk sagt: bra, fint, härligt, underbart.... Det är positiver som har strötts då. Eller "berömmande ord". Superlativer är det först när det är bäst, störst, härligast etc.

Men okej, jag står ut när det är programledare som plockats fram för att de är kändisar, då är berömmelsen mer värd än kunskap. Men när folk i musikbranschen tror att genre i plural heter schangrar, eller schangers... då blir jag också skeptisk till resten av kunskaperna.

Inte för att jag tror att jag kan få folk att sluta strö positiver omkring sig och kalla dem för superlativer... men nu har jag i alla fall svängt med pekpinnen över det dryga hundratal som läser här... Fast ni visste förstås redan!?

P.s. Jag är så pass feg att jag inte mäktar med att maila författaren och klaga, trots att hon är med i min Facebookgrupp.... gnäller lite allmänt här i stället.