Jag skrev härförleden att jag inte ville vara språkpolis, trots att jag svämmar över ibland. Då fick jag en mängd svar att jag visst får gnälla. Så då gör jag det.
I NT, vår lokaltidning, klagade den utsända reportern (Sandra Wall) på någons taskiga engelska uttal i ESC (från nåt pytteland som jag inte kan stava till). Och i nästa spalt gjorde hon själv en översättning av Apricot Stone till Aprikos sten... trots att en SVT-reporter hade berättat om aprikoskärnan som den lilla flickan fick av mormor (farmor?) för att plantera i landet hon skulle fly till. En aprikos sten... det låter som en ny bergart med särskrivningsfiness. Stenfrukt, jodå, men när började vi kalla kärnor för stenar? Det har jag i så fall missat.
Nu är det just det här fenomenet som gör att jag inte vill vara språkpolis, då måste jag ju skriva rätt själv, och jag slarvar ibland med syftningar och långa krångliga meningar, det vet jag. Men - jag är inte journalist och får inte betalt när jag gnäller på andra.
Ett litet gnäll till, när jag ändå är på gång. Får jag?
Flera gånger under bara en vecka (konserttätt är det så här års!) har jag läst "Kyrkan var fylld till bredden ..." och då förstår jag det felaktiga och tänker mig att skribenten ser hur väggarna bågnar på bredden och tror att det heter så.
Sen läste jag det rätta en annan dag: "Kyrkan var fylld till brädden ..." men fy tusan vilken läskig bild jag fick i huvudet! Hur skulle de ha mått, de krakarna som hamnade underst?!?! Eller i mitten?
Snälla snälla ... ett vin- eller, för all del, ett saftglas kan vara fyllt till brädden (som är på höjden och inte bredden, bäst att förtydliga, jag klagade på jobbet, då fick jag förklara mig... ), men inte kyrkor med högt i tak, det räcker så gott med att de är fyllda till sista plats, eller ända ut till vapenhuset.
Fast det kanske är med brädden/bredden som med superlativen som egentligen* är positiver: skit samma... ?
* På öschöttska heter det "ejänklien"...
28 kommentarer:
Brädden och bredden har jag retat mig på hur många ggr som helst!!!
En aprikos sten kanske är vackrare än en kärna - men nån idé att plantera den tror jag inte det är.
Nog tycker jag att kyrkan kan vara knökfull till brädden utan att ha folk staplade till översta valvtaket.
Det är ju en överförd betydelse tänker jag. Även om man säkert kan argumentera om en lång kyrkbänk som är fylld hela bredden (räknat i kykrans längdriktning).
Äh, knökfull var ett bra ord som jag just återupptäckte. Det kör vi med!
K-häxan: Annars är idén vacker... jag tände på den, att skicka med sitt flyktingbarn en kärna. Tänkte på Kristina och Karl-Oskar och äppelträdet...
Cecilia N: Det var bara en bild som kom... lite trist är det när gamla begrepp försvinner och görs om, även om jag kan förstå det här felet.
Himla trevligt med knökfull kyrka, men det låter inte särskilt seriöst, jag skulle inte våga skriva så i F-bladet.
bloggblad: Men alltså -- nu orkar jag inte kolla upp detta, utan tänker alldeles på egen hand: brädden är väl helt enkelt övre kanten? Det finns ju inget som säger att ett kärl måste vara särskilt djupt -- även mycket grunda kärl har en brädd och kan svämma över. Så måste det väl vara?
Men även om vi ponerar att jag har rätt i detta finns det ingen anledning att förväxla brädden och bredden. Dock hoppas jag att din hemska bild av stackarna på botten av den översvämmande kyrkan kanske kan revideras till nånting mindre otrevligt ... :-)
Hänger på frk Rakblads tanke.
Brädden är förstås ytterkanterna på kyrkbänkarna.
Jag skrev under tidspress igårkväll. Internet lägger av *poff* kl 22.30 à la Askungens förtrollning.
Språkpolisen Nina håller med dig... stava rätt är det inte många utbildade skribenter kan.
Och jag blir galen av alla "fotöljer" som dyker upp överallt. Det heter fortfarande fåtölj. Juh.
Tror också att det svenska språket "förstörs" av bland annat engelskan. Särskrivningar och felstavningar, och jag vet inte vad. Urk.
Och man får klaga!
Man ska inte kasta aprikosstenar i glashus, kanske man kunde sagt till reportern som ojade sig över dåligt engelskt uttal. Här i Sverige tror många att vi är världsbäst på engelska, och visst, vi har bra engelskaundervisning i skolan. Men även vi avslöjas nästan alltid av vårt uttal.
jah: Jag håller med dig -- men vem avslöjas inte av sitt uttal? Det gör ju till och med en tämligen stor andel av nederländarna, som annars är de som är absolut bäst på att tala andra språk än sitt eget (de har alla språkljud [utom hårt g] i sitt språk och deras prosodi är tämligen neutral).
Men man undrar ju varför folk i allmänhet tror sig "kunna" ett språk bara för att de förstår en handfull polistermer när de hör dem i en svensktextad film.
Ja stenar är väl inte så lyckade att plantera i syfte att de ska gro.
Klaga på du! Jag har också varit surtant på min blogg senaste tiden : )
I dag var ännu en kyrka fylld till brädden, bara så du vet. Råkade kolla nåt om historiskt kungligt bröllop. I texten var det gott om galenskaper ... men nu talar vi inte mer om saken ... väl?
Språket vindlar iväg lite hur som helst, till förtret hos oss språkpoliser. Jag ger nästan upp ibland. I dag skrevs det på kultursidorna i DN om en uppbruten förlovning. Man "bryter" förlovningar eller "slår upp" dom.
Visst förstår man vad det handlar om, men språket far illa av att allting till slut kan betyda allting. Nyanserna försvinner. Samtidigt försvinner också möjligheten att skapa en extra knorr genom att använda ord på ett lite ovanligt sätt; alla kommer väl då att tro att man har skrivit fel.
Och detta med förflutet presens: Förr användes det för att ge extra intensitet och närvarokänsla åt det som skildrades. Men nu har allting hänt i presens: "Och då kommer han emot henne och slår ner henne så hon dör." Åter ett sätt att avhända sig ett stilmedel, helt i onödan. Gnäll gnäll.
ökenråttan: Å vad bra formulerat. Precis så är det ju. Jag gillar visserligen att språket utvecklas, men det ska ske kontrollerat, inte anarkistiskt.
ALLA: Åh, nu har det vällt in kloka funderingar i mängd! Jag ryser av välbehag över att ha så fantastiska kommentatorer (fast i mina öron betyder det nån som sitter och pratar i munnen på fin musik vid isdans... )
Kontrollerad utveckling! Underbart.
Om man prövar en släkting till aprikos sten: apelsin sten... eller äppel sten... Nej, jag ska inte inte skriva nån låt om stenar.
Jag ska bara dricka honungsvatten och hålla tyst. Men muggen ska vara till brädden fylld med h-vatten! Jag lovar.
bloggblad: Apelsin sten är ju helt fel. Det heter ju apelsin säd och äpple säd (eventuellt äppel säd).
Rätt ska vara rätt.
Miss G: Ska försöka komma ihåg det... som barn retade brorsan mig för att jag sa stjärna om äpple säd.
(Vi kanske måste skriva om en del ordlistor, men det ger ju arbetstillfällen...)
Hurra - vilket bra inlägg!! Jag älskar vårt fina språk och försöker verkligen att både tala och skriva korrekt. I talspråk blir man ju influerad av många nya intryck - dock ej "just", "precis", "typ" eller "eller hur"!! Språkspalten i SvD följde jag med både glädje och intresse, så länge jag prenumererade på en tryckt tidning.
Jättebra att di kommenterar - man lär sig alltid något nytt - och jag säger som du, att visst gör man misstag då och då, men får ju inte betalt för varken rätt eller fel!!
Kram söta Marianne och häng på med fler godbitar!
Eleonora: Jag försöker också att vara tydlig och korrekt när jag pratar, jag är ju van att prata med invandrare som inte hänger med i nya luddiga uttryck, det blir en vana att prata tydligt då.
När jag förfasar mig över nya knäppa uttryck, minns jag hur mamma och pappa förfasade sig när brorsan och jag på 60-talet la oss till med diverse nya uttryck - som vi tyckte var supercoola...
Mina gamla chefredaktör på skogs- och träfackens tidning undervisade oss ständigt, bland annat om språkbruk. Han fullständigt avskydde felanvända metaforer. Som den om stapelavgången. Varje gång någon hade påstått att ett evenemang hade gått av stapeln var han lika upprörd; -De enda som går av stapeln är fartyg vid sjösättningar! Och möjligtvis en och annan berusad sågverksarbetare på fredagseftermiddagen!
Själv retar jag mig lika mycket på felanvändningen av ordet schabrak. Som vanligt utbrett även bland språkpoliser. Ett schabrak är ett hästtäcke. Att kalla sin gamla slafsiga vinterkappa för ett schabrak är alltså helt i sin ordning, men inte att använda det om t ex grannens nya överdimensionerade uthus. (En användning jag nyligen såg.)
AnnaaM: Jag har nästan slutat att bry mig om de flesta såna felanvändningar, vem orkar vara irriterad varje dag?
Det är väl som med mina käpphästar: superlativerna och brädd(bredd)fulla kyrkor - det blir en klyscha utan innehåll.
Jag vet vad schabrak är, kallar min stora fleececape för det, men jag kan inte mycket om hästar så jag störs inte när det används om annat.
Jag känner en person som tror sig veta hur allt heter och är mån om att allt ska vara perfekt. Att hålla käft och inte rätta är ett utmärkt sätt för mig att öva mitt tålamod... Oj, vad jag biter mig i tungan. Både den och öronen blir såriga när h_n (svensk inföding) ideligen glömmer bestämd form, typ: på fjärde våning...
Sånt som jag inte behärskar, håller jag mig borta från, typ fotboll, djur och motorsport - men språket är ju annorlunda, blir jobbigt liv för den okunnige att inte få tala:) Så det är bara att stå ut med stapelavgångar och andra märkligheter. (Fast det är skönt att gnälla ibland!)
Nu fick jag ett gott skratt, för Ökenråttans exempel med uppbruten förlovning är verkligen skrattretande roligt. Jag ser framför mig någon som bänder upp en förlovning med spett.
Matilda: Visst är det roligt med allt det där man ser framför sig vid såna tokigheter. Jag önskar att jag kunde rita de bilder jag ser...
Jo visst har du rätt, men samtidigt kan jag inte låta bli att reta mig när just människor som anser sig vara språkpoliser säger fel.
Annars blir jag nog mest road av "vuxna" som ska försöka tala ungdomsspråk. Tänker på min gamla magister i folkskolan som kallade alla modern musik för jazz och trodde han då använde ett väldigt modernt ord. Det var tidigt 60-tal och han var 40 år... Nu omges jag av 30-åringar som vägrar släppa taget om sin ungdomsidentitet och använder ord och begrepp som jag som tonårsförälder vet är hopplöst fel, det går ju fort nu för tiden!
Annaa: Ja, det är skillnad på vem som säger fel. Jag ser många på bloggar som kallar sig språkpoliser och sen både stavar fel och särskriver, men just för att jag vet att jag gör fel ibland, så vill jag inte utnämna mig till språkpolis.
När vi äldre försöka hänga med och ta efter ungdomens revolt-språk och d:o klädsel, och/eller musiksmak, då måste de ju bli ännu mer extrema för att kunna frigöra sig från föräldrarna.
Jag vill förstå de moderna uttrycken, men jag har ingen ambition att vara något annat än den 59-åring jag är. Det räcker med att en och annan sätter i halsen när jag svär... för de tror de mig inte om... (och det är inget jag är stolt över, men eftersom jag inte fick svära så länge mina föräldrar levde, har jag en del uppdämt som väller fram när saker inte fungarar. Inte annars.)
Förlåt en okunnig, men heter det inte stenfrukt? Då kanske man kan hysa ett visst (märk väl MYCKET litet) överseende med de obildade och unga journalisterna.
Och "på fjärde våning" är kanske norrländska, eller..."Int" (det säger de obildade norrlänningarna i stället för inte) vet jag!
Apropå stavning. Är det inte hemskt att det inte längre stavas "à propos" som förr? "Östgötskt" stavas INTE "öschöttskt"...
Detta dialektala uttal är ju för övrigt rent sorgligt att höra för känsliga öron! Ibland förstår man inte ens vad folk säger.
Som när en skolkamrat till min dotter frågade om jag hade sett en riktig jak. Jag sade förstås nej och var helt oförstående.
"En jak", sade hon, "vet du inte vad det är?" En så'n (förkortning av sådan) som säjer koko! (I och för sig har jag heller aldrig sett någon sådan mer än på bild.)
Och jag blir fortfarande oerhört upprörd över att zebra inte längre stavas med z utan med s! Det är väldigt tråkigt!
Jag vill sluta denna långa kommentar genom att hålla med om att ungdomen nu för tiden har ett slappt och torftigt språk och att ALLTING var bättre förr, framför allt vårt ädla svenska tungomål...
Jag ser vid ännu en genomläsning av inlägget att jag missade det där med "stenfrukt". Du visste tydligen det också, haha...
Musikanta:
1. Jo, men inte tusan kallar vi kärnorna för stenar för det?
2. Personen i fråga har börjat med detta otyg nyligen, vi har känt varandra i 10 år. H_n är från Småland.
3. Naturligtvis vet jag hur det "ska" stavas, men jag underlättar för de kära läsare som inte är från Östrgtld. Jag har hört folk säga både "öst-jötska" och "öst-schötska" om vårt ädla tungomål.
4. Jak har jag inte sett nån. Jakat har jag inte heller gjort.
5. Hur ofta skriver du om zebror? Jag stavar det som jag vill!
6. Jag håller helt med dig! Speciellt bra var det på 60-talet när allt kostade 25 öre.
7. Jag tycker att det är helt okej att skriva sån och sånt - eftersom jag vet när jag ska skriva "fint" och när det duger med vardagsspråk. Jag skriver inte ord som impad och grejer i f-bladet t.ex. eller i minnesord efter nån som dött.
Men - jag törs inte skoja till det för mycket, för de nya läsarna som droppar in ibland vet ju inte att jag vet och kan bli förskräckta.
Själv tycker jag mig kunna se skillnad på fel av okunskap och fel på skoj.
Jag gillar när du språkpolisar så sluta inte med det.
Vonkis: Tack! Du ser att du fick nåt nytt idag...
Skicka en kommentar