Mina kära läsare får sitta ner... Men försök att inte lyssna på de ostämda pianot för mycket, det ska flyttas till en dragfri plats snart, och då ska det också stämmas.
Pianisten är alltså kompisen Musikanta.
Jag trodde att den lilla skulle knoppa in nu när vi nyss kom hem från en lång eftermiddag med guidad Madickenvandring*, tuff-tuff-tåg, pizza med morfar och morbror som anslöt framåt kvällen och sen en stor glass med kanalbåtstittarpromenad. Men där trodde jag fel. Nu spelar hon lite kvällsfotboll med morfar i trädgården.
*För den som inte redan vet: Utemiljöerna i Madickenfilmerna spelades in i Söderköping.
19 kommentarer:
Jag har sagt det förut och säger det igen, vad månne det bli av denna tös. Duktigt av henne att kunna texten så bra.
Cicki: Ja, jag hoppas intresset håller i sig. Men hon sjunger mycket mer än vad både jag och hennes mamma gjorde som barn.
De sjöng den på skolavslutningen - men hon kan hur många texter som helst. Jag märkte när jag hade barnkör och ungarna inte kunde läsa, då lärde de sig utantill direkt, men så fort de kunde läsa och fick text blev det snäppet svårare.
Vi sjöng väldigt mycket hemma när jag växte upp. Både pappa och mamma var duktiga på att sjunga och tyckte framför allt om att göra det. Mamma har berättat att när jag var fyra år så kunde jag hela texten på Vildandens sång. Jag har ett band där pappa och jag sjunger Anders och Britta av Owe Törnqvist. Då var jag sex år. Kul att ha kvar. Pappa gjorde om det från rullband till kassett så att jag kan lyssna på det fortfarande....:-)
Härliga sångfåglar - men säjer dom ´Norden´ eller ´Norge ´på slutet :o?
Kulsprutan - som har ett otränat öra och tycker att pianot låter finemang.
Oj, det var roligt att få höra detta!
Så gulligt!
Kul med ett sådant här filmklipp på både musikanta och sångfågeln, som inte är så liten längre.
Bullig och skön, som det står i inlägget under, det är väl precis så en mormor ska vara!
Cicki: Visst är det härligt när man kan sjunga och spela tillsammans. Hemma hos mig gjorde vi inte det - men å andra sidan var musik en stor del av mors och fars arbete, de spelade och sjöng där i stället... så jag fick i mig på alla möten.
Undrar hur många barn i dag som känner till Vildandens sång! Den kunde jag när jag var 14, men inte nu längre.
K-sprutan: Det får lyssnaren avgöra... jag sjöng i alla fall Norden, men vad de andra två sjöng vet jag inte.
Det är så kul när Linnéa sjunger eller säger svåra ord - ofta har hon fattat betydelsen, men kastar om bokstäverna.
Miss G: Jag kan nog bjuda på lite till...
Marianne: Nationalsången är paradnumret för tillfället.
mossfolk: Det är otroligt vad den lilla växer... långa kalvben - kan massor med nya saker hela tiden. I dag fick hon en grej jag använt i skolan, 10 kulor på ett gummiband. Ojoj, vad hon har lagt till och dragit ifrån...
För ett barnbarn kanske bullig och skön är ett plus, men inte för den här lönnfeta madamen.
bloggblad: Jaaaaså ...? Kan det vara möjligt det? ;-)
Miss G: Alltså musik... inte av bulligheten... :)
Jag kan den inte heller längre. Pappa och några vänner var ofta ute och uppträdde med lite kabaréer och så sjöng de en hel del Gluntare.
Cicki: Tänk, gluntar hör jag i stort sett aldrig numera! De var poppis på 60-talet. Jag minns att jag brukade kompa två lärare som sjöng gluntar på diverse samlingar i realskolan. Och en svåger och hans kompisar kunde mängder av dem och underhöll vid en massa tillfällen.
Det här var ju på femtiotalet. Dessutom bodde vi ju i Uppsala. Gluntarna är väl väldigt uppsaliensiskt, om jag inte minns fel.
Härligt!
Kul att få höra!
Cicki: tänk, jag bodde också i Uppsala 2 år under 50-talet. 57-59, så jag började skolan där. Nannaskolan.
Men gluntarna kompade jag i Vadstena, och mina kompisar som sjöng dem fanns också i Östergötland. Jag tror att det var på modet ett tag på 60-talet, för att sedan blekna bort igen.
Lisbet: tack tack!
Eleonora: vassego!
Lisbet: Jag läste hos dig och tänkte kommentera, men det var ett förskräckligt inloggande som krävdes, så kommentaren kom bort sig.
Underbart!
Det är rätt småroligt det här, för när jag gick sjuan och åttan så gick jag på Domarringens skola. Då hade vi skolkök på Nannaskolan.....:-)
Efter det flyttade vi till Göteborg och flackade sedan runt i landet. När vi kom till Sundsvall då kände jag att jag kommit hem. Det är därför jag kallar mig norrlänning för det är där jag känner mig hemma. Pappa har däremot återvänt till Uppsala. Han är gammal svartbäcksgrabb, som han brukar säga.....:-)
Skicka en kommentar