Det är inte så kul att skriva själv när jag inte hänger med i alla bloggkompisars liv. De 24 timmar per dygn som jag har fått, räcker med knapp nöd till skoljobb, pensionärsgig, körsång, stavpromenader, matlagning, matinköp och de skrivuppdrag jag bara älskar att ha. Det är det sistnämnda som tar mest tid.Facebook kollar jag in ett par gånger om dagen, det är så korta texter och går snabbt att kommentera till skillnad från bloggar (se gnället nedan!).
Jag har inte tänkt lägga av, återkommer så fort jag skrivit klart. I dag blev den sjätte texten godkänd, eller vad jag ska kalla det för när tonsättaren gillar den, den senaste blir inte av vistyp utan ren konstmusik - solosång.
Vad man gillar är ju en smaksak så jag är himla glad att vi har haft samma smak hittills. Känns lite som lyxproblem när jag går och biter på naglarna i väntan på respons, men pirrigt är det, för det känns som att hänga ut själen till allmän beskådan; beundran eller bespottning? Nu är det drygt dubbelt så många sånger kvar att knåpa ihop.
Prestationsångesten kryper fram ur hörnet ibland och viskar: du kan nog inte... då gäller det att vara framme med kvasten och slå till den lille röde hånflinande djävulen!
24 kommentarer:
Det är en fin bild att vila ögonen på medan vi väntar.....:-) Kram
Det blir säkert hur bra som helst! Med musiken, menar jag .-)
Ja det är rätt, klappa till honom ordentligt med kvasten och säg till dig själv att det kan du visst. För det har du bevisat så många ånger eller hur!
Klappa dig på axeln och känn dig stolt!
Underbar sommarbild! :-)
Klart att det blir bra! Och bilden är absolut inte fel att mötas av när man kikar in :)
Själv läser jag runt på bloggarna men är dålig på att kommentera... ska bättra mig... sedan.
Lycka till med sångknåpandet!
Förstår dig till fullo. Skulle aldrig haft tid att blogga när jag jobbade! Det tar ju enormt mycket tid! Man kan ju inte bara sitta där och skriva själv hela tiden utan att läsa vad andra bloggare skriver som är snälla och kommenterar på min blogg. Och, som sagt, timmarna rinner iväg.
Fast jag saknar dina små roliga inlägg om livet...
Hahaha, ja fram med kvasten och låt räfsten gå! För du ÄR duktig! Du KAN!
Joodå, det kan du visst!! Det har du visat många gånger - små ljusröda prestationsdjävlar måste avvisas snabbt och bestämt. Sjung för dom!
Alla: Tack så jättemycket för stödet - nånstans långt inne i mig tror jag förstås också att jag kan, annars hade jag inte tackat ja från början. Men tusan så läskigt det känns mellan varven!
hörru, du kan! tänk inget annat!
å vi finns här när du kommer tillbaka.
krams!
Att du kan skriva omtyckta sångtexter vet du ju vid det här laget, men det är klart att lille prestationsfan ska fram och blotta sig ibland. Det är nog rätt vanligt. Kanske är det rentav till hjälp -- som sporre -- när han visar sig bara litegrann, ibland. UNgefär som att et är bra att vara _lite_ nervös, för då gör man bättre ifrån sig, men inte förlamande nervös.
Och känn dig inte bloggstressad! Vi vet väl alla hur livet tenderar att hopa uppgifter på en emellanåt. Blogga ska vara roligt, inte ett måste. Vi är kvar här när du har tid igen.
Vi finns här och väntar. Under tiden har du ju en sådan jättefin pausbild.
OCH, nog kan DU alltid!!
ullis: Det låter gôtt... även att du tror på mig.
Miss G: Den lille röde säger: ja, men för att du har lyckats förut behöver du inte göra det igen... Men mitt bättre jag ska vifta bort honom. (För det är klart att det är en han...;) Visst är pressen större när det är en ansedd beställare med väldigt många krav, inte ens formen får se ut hur som helst... men jag är jätteglad så här långt.
(Samtidigt som jobbet med barnvisorna vid sidan om är mer som partaj.)
Annika: Tack tack. Det kanske bara är för att jag just skrotat två texter som jag tappade modet lite...
Får jag travestera mormors ord? "Wer nicht arbeitet soll wenigstens gut essen." Satt i köket hos en god vän till oss, ungkarl, som verkligen inte kunde laga mat, så det hela blev lite konstigt ...
Du kan! Så klart. Och alltid kommer nån och lägger sej i, formen t. ex., men så är det bara. Alltid. Man får uthärda, helt enkelt.
Hmmmmmmmmmmmmmmm - det får väl duga som pausbild tills du har tid att ta hand om oss, dina bloggkommentatorer :o)
Bilden av sångfågeln i flytväst är jättefin. Lycka till med alla dina aktiviteter! Du är så duktig.
Kulsprutan
Ö-råttan: Haha, jag hade glömt den versionen, men när du påminner minns jag att jag sa så till gamla mormor när jag var ung (fast på öschöttska förstås, utrikiska förstod hon inte) och hon blev nästan arg. (Vilket inte var ovanligt!)
Jag ska bara dra andan åt mig, så börjar jag om med nya friska vinklingar. :)
K-sprutan: Du är snäll du! Men jag är inte lika snabb med att berätta om dumheter jag säger eller gör... ni får ju bara veta det duktiga;)
Alltid kul att läsa vad du skriver, men jag kan förstå att tiden känns för knapp ibland.
Ha en skön advent!!
Kram från Eva
Evatina-beth: Tack, och tack detsamma, det är tänkt att advent ska sjungas in på sedvanligt sätt... säkert samma sånger som i er kyrka.
Ibland måste man bara ta paus från allt, i alla fall det som inte är så akut.
Fin pausbild som sagt :-)
Christina: Ja, du vet ju hur saker hopar sig ibland.
I dag släppte jag på duktighetsoket och sov till 11.30... det har inte hänt sen jag var ung. Jätteskönt var det!
Åh,s å härligt med en sommarbild så här i vintertider. Kvasta till så mycket det bara går, för du kan ju!
Hoppar in här och önskar dig en fin första advent!
En vackrare eller mer sommarsolig bild hade du inte kunnat visa! Gullungen där - ja, sångfågeln alltså!
Välkommer tillbaka när du känner att det drar!
ÖVERGIVARE TRAITOR USCH - hur kan du bara göra så här?! Har du helt gått över till Facebook på din ev fritid?
Vilka ursäkter har du? Byt åtminstone pausbild - även om den du har nu är fin.
Kulsprutan
K-sprutan: Bara för din skull har jag skrivit ett inlägg idag. Men det är bara gnäll... jag är så less på snön - i dag var det sol åtminstone, men nyss när jag tittade ut, var det snöstorm igen. IGEN! Sex dar i rad!
Skicka en kommentar