Det kan dessutom hända att jag publicerat den här tidigare, bloggposterna är för många nu för att jag ska kunna memorera.
Nu sveper vallmon sin röda kjol
när dagen doftar av sommarsol
och blåklintsgossen som i smyg
har sett på flickan, han blir så blyg.
Han kärleksfull på längtan bär
att vallmoflickan få komma när.
Romansen blir tyvärr rätt kort
från bondens åker
sprutas ogräs bort.
17 kommentarer:
Inte behövdes denna skrivas om! Den var ju bra.
Tyvärr är vild blåklint ovanlig nu för tiden.
Nina: Han tyckte att den var för sorglig, så jag gjorde om den så att en flicka plockade dem och satte dem tillsammans i en vas. (Fast det framår inte där att blommor i vas också dör...)
Här finns det massor av blåklint och även vallmo längre fram. Kanske är det andra jordar här i södern?
Jag tycker det är en alldeles utmärkt dikt som den är - det är ju det som händer i verkligheten.
Själv är jag otröstlig sedan en mördarsnigel ätit upp min allra finaste solrosplanta. Så nu kan jag inte sova på natten utan måste smyga ut i bara särken och se om det är någon ny otäcking som har tittat fram. Har redan dränkt några i spolarvätska - tips från nätet.
Den var jättefin. För mig dök det upp ett gammalt barndomsminne där vi smög i bondens veteåker och plockade både blåklint, prästkragar, blåklockor och vallmo.
Och typisk bloggbladshumor på slutet ,-)
Du är så duktig med ord!! Jag gillar jättemycket, särskilt knorren och slutet!
ps. ang inlägget nedanför (jag kan ju inte kommentera varje inlägg ;) så hojtar jag grattis och superkul för dig! hoppas det snurrar lagom fort i fortsättningen. eller, iaf inte för långsamt!
Cicki: Jag kände först en undran, går det för sig... men sen slog det mig att det ju är ogräs. Så ni bekämpade också bara ogräs manuellt!
Elisabet: Åh, vad det värmer att du börjar känna igen min bisarra stil som jag försöker dölja i kyrkliga sånger!
Ullrika: Tack snälla, jag blir så glad. Nästan allt det som jag har skrivit i barnviseväg har nån slags knorr, andra sånger blir så trista.
Lagom är bäst, när det händer mycket på en gång blir jag så exalterad att jag inte kan sova.
Ang. det kyrkliga så vill ju inte kyrkan förbjuda den faktiskt stora skara som verkligen VILL ha avslutning i kyrkan därför att den betyder nånting. Om vi tjurar till och låser dörren drabbar det bara oss själva (jag räknar mig till de kyrkliga förstås). Men visst är det trist när det bara är akustiken, atmosfären och det tjusiga man är ute efter.
Ja, verkligen suveränt verserat! Inget att censurera. Fast det är lite gulligt med en make som är en skör blomma själv. Se till att vattna honom ordentligt! :-)
Miss G: Jag bugar mig och antar vallmons färg...
Jag vågar inte alls berätta detta för maken, han anser sig nämligen vara en riktig hårding, och jag blev väldigt snopen när han inte tyckte om slutet.
Vattna och vattna... jag höll på att skriva att jag matar, men riktigt så illa är det inte. Han höjer gaffeln själv för intagandet av det jag tillagar.
Det är klart att ogräs ska bekämpas manuellt. Speciellt de vackra ogräsen.....:-)
bloggblad: Tja, det är också lite gulligt -- när de själva tycker sig vara tuffa. Fast sånt kan man ju inte ta riktigt på allvar. :-)
Cicki: :)
Miss G: Nej, jag tycker dessutom att det är en fin egenskap att våga visa känslor. Kanske för att jag är uppvuxen med en far som torkade en tår så fort något var vackert eller känslosamt. Och han var väldigt manlig.
Tyckte jättemycket om den, speciellt knorren på slutet :-)
Trist, men sant, gissar jag...
:-D
Jag gillart, skarpt.
Annika & K-häxan & Vonkis: Tack snälla, ni är så gulliga. Kanske ska jag ta fram den här, damma av den och se till att den får en ny melodi?
Absolut! Då ska jag sjunga den med min nya klass på nästa skolavslutning :-)
Skicka en kommentar