Jaha, och vad har nedanstående munk med detta att göra? Jo, tavlan står gömd utmed en vägg, normalt slänger jag allt som jag inte vill ha framme, men vid varje röjning tänker jag att den inte tar stor plats, den får hänga med ett år till...
Den här tavlan är inte ens värd kartongen den är tryckt på, men jag älskade den som barn. Vi hade ytterst få egna saker i de tjänstebostäder vi fick, men den här munken hängde med på alla ställen. Pappa berättade att det finns en pendang till den med en nunna som spelar fiol i trädgården, men att munken inte alls fick stå och titta på nunnan. Moraliskt svartvit som jag var på den tiden, tog jag ett plåster och satte det rakt över hans ögon. Inte sjutton skulle vi medverka till synd. Resterna av klistret syns fortfarande, och jag kan bara inte göra mig av med munken utan njuter av den en stund varje sommar när jag röjer.Om man klickar upp bilden, syns faktiskt märkena efter mitt moraliska ingrepp.
Och om någon är intresserad av mina stundtals taskiga språkkunskaper vad gäller walk in toaletter, garderober, kläder och klor.... så finns det ett gammalt inlägg här.
23 kommentarer:
Underbar historia! Men man kunde väl aldrig ana att du varit så moralisk tidigare i ditt liv...
Jag undrar just vad jag skulle hitta i mina två klädkammare om jag började leta. Ingen munk i alla fall. Nu stänger jag bara dörrarna.
Och det moraliska har försvunnit, eller .., -)
Musikanta: Det har tagit några år att arbeta bort det!
Jag har som princip att jag inte får köpa nåt på sommarreorna om jag inte har gjort i ordning garderoben. I år fick den dessutom bli katastrofutrymme inför födelsedagskalasen.
Elisabet: Det har nog blivit lite mer ljusgråaktigt än det svartvita från barndomen.
Kul att titta på dina "gamla" sparade saker...sedan du var liten... Ja, tänk vad det kan vöcka gamla minnen..när man ser vissa gamla saker..som man sparat...
Jag tror att klädkammaren hela året kan refereras till som en "stumble upon-closet".
Fint inlägg. Ser fram emot nästa inlägg om de omoraliska perioderna i ditt liv! ;)
Margit: Det finns inte många sparade saker, vi flyttade ju ofta (ja, du vet!) och mamma kastade allteftersom. Och jag kastar och kastar också fast vi inte flyttar.
Hakke: Tack för översättningen! Hehe... jag tror vi avstår från en serie om mitt liv före psalmskrivande och kyrkokörssjungandet... Ibland tänker jag att jag är tacksam att jag flyttade hit som vuxen, så att inte en människa vet nåt om mig som tonåring eller från Love & Peace & Flower-Power-tiden.
NUuu blev jag nyfiken!
(Din sista kommentar alltså.)
Cecilia: Jag tror inte att vi ska gräva i sånt gammalt... det får ligga kvar i minnenas vrå.
Tänk att han (munken alltså) i alla fall får komma ut ur garderoben en gång varje sommar! ;-)
....men som sagt inte sjutton vågar man gräva i allt gammalt. Det är nog tur att man har somligt väl inpackat i minnesvrårna.
Jag tycker det ska få heta klädkammare, fast nån har påpekat att det måste heta walk-in closet för att riktigt föra tankarna till just den som Carrie och Big har i Sex and the City. Men om man inte har ett helt rum som är större än mitt vardagsrum, så kanske man kan kalla det klädkammare ändå.
Munktavlan gillar jag skarpt. Jag har också en rent hötorgsaktig oljemålning som jag behåller av nostalgiskäl: jag köpte den av auktionsfirman som röjde ur mormors och morfars hus (där jag alltså bor nu), för den hade Alltid Funnits Här. Ibland har den hängt uppe, men just nu finns det faktiskt ingenstans som den passar. En tavla med sillar på får pryda källaren, men lite bättre tycker jag att mitt insjömotiv förtjänar, varför den blir stående på sidan mot väggen bakom mitt belamrade skrivbord. :-/
Tankevågor: Haha... så långt tänkte jag inte, det var ju fyndigt. Nu har jag i alla fall ställt tillbaka honom mot väggen. Där får han stå och titta till nästa sommar.
Tack Miss G! Då kör jag med svenska. Om du ser i det gamla inlägget så trodde jag att de skämtade med walking closet... såg för mig hur amerikanerna bar omkring dem på ryggen...
Jag är inte nostalgisk med andra gamla prylar som bara står och tar plats, men den här tar väldigt lite plats....
Jag har en tavla med en skyddsängel som alltid hängt med. Bakpå står det att jag fick den i doppresent av mina gudföräldrar, pappas moster Anna och morbror Ragnar. Den är så blekt att den är gulgrön. Några andra färger finns inte kvar.
Men den har alltid hängt bredvid eller över min säng, vart jag än bott. Jag skulle känna mig naken om den inte fanns där och vakade över mig.
Vad roligt det var att läsa det gamla inlägget. Det var före min bloggperiod så det hade jag inte läst tidigare.
Hos oss heter det i alla fall klädkammare, alla årets månader......:-)
Ja,ja! Nu vet jag att du ställt den i garderoben. Jag kanske kan få låna den ett tag? Den väckte gamla minnen även i mej.
Brorsan
bloggblad: Tavlan berättar ju så mycket om dig och din föreställningsvärld, så det vore väl synd (om än inte direkt syndigt) att göra sig av med den. (Nunnetavlan vore ju fantastisk att få se också!)
Att låta brorsan ha delad vårdnad om den är kanske en idé? Om han vägrar lämna igen den sen kan ju alla vi i kommentatorsbåset vittna om att det verkligen är din tavla. ;-)
Haha, jag som trodde att du kanske tyckt synd om munken och undrade för ett ögonblick vad du funnit för fiffig lösning. Men nänä, raka motsatsen blev det. Hade jag börjat med att läsa rubriken hade jag kanske förstått det direkt ;)
Cicki: En sån hade jag när jag var barn, men den försvann nog i nån flytt. En broderad bonad med Gud som haver, har jag dock kvar.
Brorsan: I så fall hamnar den nog i din garderob också - gissar att din fru inte vill ha in mer där ;)
Du får titta på den när du kommer hit! Jag lovar att hänga fram den då.
Miss G: Just det - undrar om jag kan googla mig fram till en bild av den spelande nunnan! Brorsan får allt komma hit och titta.
mossfolk: Nej du, jag hade inget förbarmande med syndare som barn. Jag har mjuknat betydligt med åren!
Röjning ... ojojoj. Snart är mitt Projekt alldeles färdigt och då ska jag och Lille Maken röja i våra bokhyllor, i våra garderober och vår walk-in-closet, där det är så fullt att grejerna hoppar ut när vi öppnar dörren. Utom strykbrädan som faller över oss. Suck.
Svårt ska det bli, särskilt när en av oss har VÄLDIGT SVÅRT att skiljas från sina grejer. "Den här skivan spelar jag aldrig. Den kan jag ge bort." Hurra! "Fast först måste jag göra en kopia." Suck. Hur mycket röjning blir det då?
Ö-råttan: Ibland är det härligt när slutet närmar sig... fick just mail från vår gemensamma vän Eva som snart är klar för tryckning också.
Jag har inte så svårt att gissa vem som är samlaren... här är det ett ständigt krig mellan röjaren och samlaren. Det enda argument som funkar är: Tänk på att barnen får röja ett helt år minst om vi tvärdör innan vi har döstädat. Då kan han möjligen slänga nån enda liten grej. Hans gamla kläder slänger jag när han inte ser, för han ska ha allt när han målar. Som om han skulle göra det varje dag...
Det var ett roligt inlägg!! Tack för det.
Målarkläder - tala inte om det!! Hur många gamla urtvättade tröjor och shorts som helst finns sparade för detta ändamål. Han kanske tänker öppna målerifirma på ålderns höst ...
Eleonora: Tack! jag ser på fejan ibland att en del (karlar) inte fattar när jag skämtar... fast när jag var barn var plåstret på allvar!
Ö-råttan: Aha, det är såna hemliga drömmar de har!
Jag pratade med en kollega och skojade om min hamstermake - hon blev så lättad, hon har inte vågat berätta för nån att hennes man samlar på allt...
Jag blev iofs varnad redan som ung att Per gick ut och hämtade upp gamla favoriskjortor ur soptunnan när svärmor hade slängt dem.
Ju större garderober, ju mer prylar kan stoppas i dem förstår jag! - och det är inget skämt ;)
Skicka en kommentar