Jag kunde inte låta bli att svänga in parallellt med gamla Stockholmsvägen och kika på det här huset i hörnet. Nästan så att man kan köra "finn fem fel" med fotot under. Skorsten, parabol, gatlykta, balkong, grusväg... (för det var det, även om det inte syns på den gamla bilden).
Min moster och hennes man byggde det i slutet av 20-talet eller början av 30-talet. De flyttade in på nedervåningen och mormor och morfar flyttade in där uppe. Det ser ganska stort ut, men det var bara två rum och ett rejält stort kök på varje plan. Eller förresten, mormor flyttade nog in för att hjälpa sin dotter som var nybliven änka, så var det! Och för att få lite sällskap själv som nybliven änka.
1938, vid 38 års ålder, dog mosters man i lunginflammation och om det var strax före eller efter som morfar dog, minns jag av naturliga skäl inte... men sorgen flyttade in i huset för att aldrig lämna det. 1965, när moster hade sörjt ihjäl sig och mormor flyttade till ett nybyggt höghus i Hageby och vantrivdes, fanns en tanke om att vi skulle köpa det. Men - det var det där med "ett sorgens hus" som var haken för mina föräldrar. Alldeles bakom ryggen där jag fotade idag, tornar flera jättestora höghus upp sig numera. Det blev stadens värsta område när det var nytt. Det var förmodligen redan planerat när mor och far tackade nej, fast då visste de inte att kåkkvarteren i "Garvarns" skulle rivas och ersättas av betong på höjden.
Hos moster Lisa luktade det instängt. Det låg alltid plast över alla möbler så att de inte skulle nötas ut. (Hur skulle de ha kunnat nötas ut när hon inte använde något mer än köket och bara hade gäster på de stora högtidsdagarna?) Naturligtvis var rullgardinerna nerdragna så att inte solen skulle bleka gardinerna...
Just nu läser jag Torgny Lindgrens "Minnen" och börjar nästan fundera som han: Finns tiden? Finns barndomen? Har det hänt, det där som vi tror att vi minns? Som barn trodde jag att det där som hände före mitt inträde i världen, inte hade hänt på riktigt, att det bara var nåt man sa. Och att färgerna inte fanns.
16 kommentarer:
Intressant, dofter hjälper minnet ordentligt. Jag har några sådan doftminnen, som på "fel" plats ändå skickar mig långt bak i livet.
... och nu blir jag påmind om moster Astrids lakan över möblerna i vardagsrummet. Likaså hennes linneskåp med röda krusade band och jag minns när hon säger till mig på sin Norrköpings-dialekt "det ä inte konstigt att di skiljer sig nuförtin". Detta med tanke på att jag som nygift fru inte manglade lakan (jag var modern redan då) och inte heller krusade örngottsbanden. Katastrof!!! Trots detta har vårt äktenskap överlevt 46 år. Kram Gunnel
Väldigt trevligt och intressant inlägg! Inte så mycket att kommentera - bara att njuta av...
Lena: När jag pratade om det nångång - tolkade mina kollegor det som att det var olika rakvatten jag mindes olika killar med... ;)
Men visst fungerar doftminnen åt båda hållen!
Gunnel: Det var damer som visste hur saker och ting skulle vara! Jag såg nog inte Astrids lakan, men förstår ju precis! Mamma krusade och veckade också, och hotade med att Per skulle skilja sig från mig om jag inte hade bättre ordning i skafferiet. "Vill han ha ordning där får han väl ställa i ordning" sa jag, och morsan nästan svimmade.
Minns du att Hilda satte fast trasmattorna med häftstift i linoleumgolvet? Eller var det spikar? Pappa blev knäckt när han såg det.
Musikanta: Tack - din pappa var deras läkare under en period!
Nu fick du mig att gå i minnenas doftallé. Tänk att det är lukterna från mormor och morfar som är starkast. Ändå var vi inte där så ofta. De bodde ju i södra Dalarna och vi i Uppsala. Det var hos farmor och farfar vi var nästan jämt. Ändå är det lukterna från mormors som sitter i min näsa. Morfars snusdoft, när man kramade honom. Jag har alltid gillat snusdoft för det är morfar för mig. De hade ett rätt stort hus men ändå bara två rum och ett stort kök och en stor möblerad hall. Där fanns den bäddbara soffan där vi barn fick sova i när vi var där och hälsade på. Den luktade tagel, en lukt som jag tyckte kändes unken och lite äcklig....:-)
Det fanns en källare där också. Den har jag inga minnen ifrån för vi fick absolut inte gå ner där. Trappen var för brant. Innanför källardörren fanns en nisch där de förvarade svagdrickan. Den var ju ett måste på matbordet när man var där och hälsade på. Jag minns också skogsdoft därifrån. De bodde ju med skogen alldeles inpå sig.
Tyvärr är huset rivet idag. En kusin och hennes man fick köpa det när morfar gick bort. Då hade mormor varit död i många år. Min kusin lät riva huset för att bygga ett modernare. Jag kan förstå att de gjorde det. De hade ju flera barn och tomten och läget var underbart för en barnfamilj. Ändå kändes det så fel, som om de tog något ifrån mig.
Sådant här tycker jag om! Hus och deras historia. Tack som berättade.
Och det här med doftminnen är intressant. Vårt hus skulle vi egentligen inte alls ens åka och titta på, det mer blev så för att vi hade vägarna förbi just när visningen var. Jag hade sett bilder på den svårmöblerade ateljén och alla bruna tapeter och korsningen som det ligger i. Men så kom vi hit och det luktade precis som det gjort hemma hos farmor och farfar. Mäklaren undrade lite skeptiskt om det var bra, och det var det ju.
Ja... Här bor faktiskt en farmor, sa han tveksamt då. Säkert hade han aldrig försökt sälja hus med hjälp av doftminnen tidigare ;)
Nu var det förstås inte därför vi tog det... Men kanske kanske att det bidrog lite grann?
Visst är det fascinerande att gå tillbaka och gräva i det man minns!
Intressant!
Visst är det fantastiskt med hus och deras dofter! Och visst väcker dofter minnen och minnen gör att jag nästan kan känna doften som hänger ihop med den platsen eller händelsen.
Cicki: Ett av mina barndomshem är rivet, jag hade ju rätt många... och det kändes snopet när jag kom dit och skulle titta. Men det gamla FA-huset i Södertälje är tydligen K-märkt, vi var inne och tittade när vi åkte igenom S-e -04. Vet du om det står kvar?
mossfolk: Det var kul, förmodligen pratar mäklaren om er och "doftköpet" länge...
K-häxan: Det blir som små filmsnuttar!
Monet: Tackar - ofta är det ju så att det man själv är intresserad av, är många andra också. (Ja, utom fotboll för min del då... :) )
Humlan: Tyvärr har jag blivit mindre doftkänslig efter en massa bihålehistorier och allergi, men i minnet kan jag känna dofter.
Viken intressant blogg med illustrationer från den tiden det begav sig.
Spännande!
Kulsprutan
Kulsprutan: konstigt nog hade lokaltidningen ett helsidesreportage dagen efter om de två världar som möts i de här kvarteren.
Du bor i en metropol :)
Kulsprutan
Kulsprutan: det är nog grannstaden som klär bäst i det epitetet. Söderköping är en liten sömnig småstad - utom på sommaren då den vaknar till. Men kl 22 stänger den...
I mitten på juni bilade vi upp till Sundsvall där jag har rötter. VI medförde en kartong med foton på personer som vi inte vet vilka dom är. Min gamla moster skulle konsulteras där. Och så besökte vi vad som var mosters föräldrahem. Det var ett stor vackert hus med en stor vacker trädgård. Huset är rivet. Obegripligt. Vi klev omkring på tomten och försökte minnas var bersån låg och var garaget stått. En plätt på tomten var särskilt rikligt beväxt med prunkande grönt. "Där måste stenpartiet ha legat", ropade vi i kör. Nåra luktminnen var det dock inte tal om.
(Märker ni att jag använde lite gammeldags ord här? Verbet "bila" används väl knappast nu (i varje fall inte i betydelsen att åka bil). Och "prunkande"; är det inte ett härligt ord?)
Ökenråttan: Hoppas att ni fick ihop namn till fotona. Det var inte helt lätt att få det från vår äldre generation, svärfar misstänkte att vi trodde att han skulle dö - och att det därför var bråttom med namn, så honom fick vi truga, och fick inte alla namn ändå.
Brorsan hann få några namn ur mamma, men pappas gamla foton är dåligt namnade. Tyvärr. Fast när vi gjorde en resa till Lappland och träffade någon som kände honom som ung, då fick vi till en hel del namn och platser från hans tid i Lappland.
Bila... har jag inte sagt på länge. Inte heller "bilpromenad" som vi ofta tog när jag var barn.
Prunka låter ju lite knepigt... som ett mellanting mellan grunka och punka... :)
Skicka en kommentar