söndag, januari 10, 2021

Det har börjat bra

Det finns de som tror att jag börjat gilla skogspromenader nu under pandemin. Helt fel. Fast från början var det jogga som gällde. 1981, när jag fyllde 30, började jag jogga efter ett långt uppehåll medan jag gjorde värnplikt med grytor, blöjor och barnvagnar. Jag joggade på i många år, sprang Stockholms tjejmil flera gånger, var i Dalarna och sprang miltävling, utan minsta intresse av att komma i närheten av vinnarna, bara av att komma runt. Likadant med Norrköpings tjejmil och Berlins första tjejmil -92. Så kul sätt att umgås med väninnorna.

Sen, när vissa kroppsdelar rörde sig lite för mycket, började jag med långpromenader. Fast då fanns varken facebook eller blogg där jag kunde skryta om det. Några riktigt lata år runt 2000 hade jag, vilket satte spår runt midjan. Men sen fick jag fart igen. Det var först när jag bestämde mig för att gå den berömda pilgrimsvandringen i Spanien som jag började träna mer intensivt. De 12 milen på sex dagar var det största äventyr jag varit med om. Jag åkte helt ensam, om någon missat det. 
När Coronan slog till och saboterade min andra vandring som skulle gått av stapeln - eller gått av staven? - i början av maj, då hade redan maken fått smak på att "träna mig" som det hette först. Han blev helt biten, och det passade bra när hans ena knä inte medgav löpträning längre. Men han vill bara gå på nya ställen. Ju svårare desto bättre tycker han att det är för mig...  😆
I går gick vi Dvardalaleden, strax norr om Åby mellan järnvägen och E4. Inte ett spår av att det är nära till stad och stora vägar och järnväg (den senare passerade vi många meter över... jag tyckte det dundrade i berget under oss). Urskog med gammeltallar. Underbart. Men ... svårgånget med hal packad snö, rötter och sten. Nästan lite väl våghalsigt med tanke på överlastad sjukvård och ev benbrott. Vi gick sakta och försiktigt i branterna. Här fotograferar jag Modergölen mitt inne i storskogen. 
Och så här blev resultatet. Jag vågade inte prova om isen höll för mig... så dumdristig kommer jag aldrig att bli. Det fanns två eldplatser mitt emot varandra på var sida om sjön - båda var upptagna. Men vi hade inte tänkt elda ändå. Vi gick upp till högsta punkten och tittade på Yxbacken i fjärran. 

Spåren bakom Per gjorde han själv medan jag röt åt honom att genast låta bli - ett stup precis vid snökanten med rundad kant. Han tyckte att vi kunde sitta åt "rätt" håll. Det tyckte inte jag. Jag vann. Vill inte sakta glida över kanten... 


 

5 kommentarer:

Vonkis sa...

Har inte förstått folk som gillar att sitta nära bergskanter. Det som drar i hela benen på mig när jag ser folk som sitter med benen dinglandes över kanten vid exempelvis Slåttdalsskrevan eller Skuleberget. Huvvaligen.

Det är så kul att se och läsa om alla vandringar ni gör. Många leder verkar vara för kuperad för den här kroppen nu för tiden men till våren tänker jag se till att komma ut och gå någon av de plattare :-)

Vonkis sa...

Och det där att ni går när det snöat. Jag tog det så försiktigt försiktigt under promenaden igår för det fanns hala fläckar både här och där. Men jag gick i stan jag, på plan mark. Det är ålderdomen det.

Bloggblad sa...

Vonkis: Jag tycker också att det är onödigt. Vi såg utsikten flera gånger på andra ställen, så jag kunde gott sitta med ryggen åt den i några minuter.

Vi var inte medvetna om att så många skulle ha gått där och tryckt till snön. Vi har gått på andra mer folktomma ställen med lite snö och då är det inte halt med stigen under. Här verkade halva Norrköping ha promenerat.

Kom inte och snacka ålderdom med en som nosar på 70-strecket!!! För tio år sen hade jag nog inte orkat de där backarna, men jag har fått upp flåset rejält sen jag började träna ordentligt våren -19 när jag hade bokat vandringsresan.

I Kolmården finns några ganska platta, Nävsjön nära Nyköping och Skiren vid Stavsjö.

Vonkis sa...

Bloggblad
Nej, det låter nog lite dumt, jag får skylla på sjukdomen och medelåldern istället :-)
Skriver upp tipsen på min fästis. Jag har sparat några av dina vandringsuppdateringar som jag tror kan fungera så till våren ska jag försöka komma iväg, vågar inte gå i skogen nu med snön.

Bloggblad sa...

Vonkis: Klokt tänkt. Jag längtar efter den där härliga känslan med ny spännande skog... Sonen ska skjutsas tillbaka till Nrkpg i morgon (vi vill absolut inte att han ska trängas på bussen) och vi är så sugna på nåt nytt i Kolmården, men... Finns det nåt mer platt där som inte är halt?