Här kommer på begäran en kortvariant av gårdagens monolog för dem som orkar och vill.Personer:
Britta-Cajsa
Plats:
Fattigstugan i KimstadTid:
1892 Jag vill helst inte minnas. Ibland lyckas jag glömma, ibland inte. Fast just nu har jag det ganska bra, jag behöver inte mycket, det är snart slut på jordelivet i alla fall.
Gubben min begravde dom i förra veckan, det blir väl min tur nästa gång. Det är nära till kyrkogården härifrån, kanske är det någon tanke bakom det; det ska inte vara långt att bära… Mina pojkar höll mig under var sin arm så att jag orkade stå upp när de sänkte ner Petterson i graven. Nu väntar jag på att bli hämtad hem jag också.
Det ska bli skönt att få sluta. Nu är tiderna bättre och spädbarnen överlever, annat var det förr. Min lilla Lovisa har fått behålla sex av sju barn. Än så länge. Man vet aldrig när Gud tar hem dem till sig, man får foga sig. Herren ger och Herren tar. Så är det.
Far min var bonde. Honom minns jag inte, jag var bara fyra år när han fick lungfeber och dog. Men jag minns mor, hon dog inte förrän jag var tio år. Hon gifte om sig med en annan Anders som tog hand om mig och mina två syskon, sedan fick mor tre barn till. Efter det tredje barnet dog hon av slag. Min styvfar gifte om sig, men den nya frun ville inte ha alla ungar. Kan tänka det! Hon var bara barnet, nya frun, tjugofem år. Inte ville hon få sex barn på halsen. De tre minsta hann dö innan jag flyttade till nämndemannen i Melby, så dom blev det inget problem med. Nämndemannen och frun hans hade inga barn och de kände väl ett ansvar för mig, han stod fadder till mig när jag döptes.
Det var en bra tid i nämndemansgården, mat på bordet varje dag och ordning och reda. Jag fick lära mig läsa och skriva och räkna. Och katekesen lärde jag mig utantill. Å, vad stolt jag var när jag konfirmerades och fick visa vad jag kunde. Det var tider, det!
Men sen var jag tvungen att göra rätt för mig, och då var det slut på sötebrödsdagarna. Jag flyttade tillbaka till min fosterfars familj. I Lera bodde dom, i Kimstad. Hans nya unga fru hade dött och han var omgift igen. Det var mycket att göra, från bittida till sent, barn föddes, barn dog, ja det var ett knog på den tiden, att man bara orkade! Och när jag sen förstod att jag var på det viset – ja, ja. Inte blev jag glad, inte. Han som ställt till det för mig försvann fort som dagg i solsken. Värst var det när jag fick gå fram till altarrunden i kyrkan och be prästen om syndernas förlåtelse. Det sved i hjärtat… men jag hade ju syndat… Lille Carl blev mig kär ändå, och jag kände att Gud förlät mig.
Det blev fullt i stugan hos styvfar, det blev mer praktiskt att jag flyttade tillbaka till nämndemannen med lille Carl. Då hade han just blivit änkling, ja, nämndemannen alltså. Det var ett bra år, men sen dog han också, då fick Carl och jag flytta igen. Inget fick jag ärva fast jag varit som barn i huset, man tycker nog…men, ordningen är väl sån; de fattiga ska vara fattiga, det är bara att finna sig.
Så blev jag piga hos livgrenadjären Mauritz Loo vid Abborrtorp. Jodå, jag fick ha Carl med mig! Men jag trivdes inte på gården där, så Carl och jag packade ihop våra pinaler och flyttade hem till Lera igen. Min styvfars nya fru hade just fått en liten som dog efter förlossningen, och själv var hon klen, jag behövdes bättre där.
Tänk, vi pigor trodde alltid att gräset var grönare på andra sidan staketet! Men inte var det det, inte. Ack ja… Emellertid och emedan… Carl fick komma till en fosterfamilj när han var fem år, och jag tog tjänst på Okna gård. Ja käre Jesus, det gick det så illa att jag blev på det viset en gång till. Men nu gav jag igen, lillflickan fick heta Johanna Wilhelmina. Han förstod nog vad jag menade med det – men försvann gjorde han ändå, Johan Wilhelm. Detta hände i nådens år artonhundrafyrtiofyra. Jag var tjugonio år gammal och hade inte hittat någon att gifta mig med. Jo, jag hade allt gift mig med Wilhelm, om han inte försvunnit så illa kvickt.
Inte förrän jag fyllt trettioett hittade jag en som ville med till prästen. Sjölund hette han. Han var en filur, men nu fick Johanna en far och jag kunde ta hem Carl också. Men Sjölund var inte ärlig. Uschalingen, vad jag skämdes när han blev tagen av länsman för stöld! I sexton dagar satt han i arrest på vatten och bröd. Då tisslades det och tasslades i stugorna vill jag lova! Men jag fick honom att gå till kyrkan och avlägga syndabekännelse! Det satt långt inne, men jag gav mig inte förrän han fått prästens välsignelse. Riktigt förlåten av människor blev han aldrig för han fick sparken och vi fick bo på nåder som ”försvarslöse” i två år. Försvarslös, jo jag tackar! Och där skrev de minsann ner i papiren att mina barn var oäkta. Usch ja, vad en ska vara med om! Skammen har jag lärt mig leva med. Sorgen efter alla mina döda är värre. Och min lilla Johanna som dog ifrån mig...
Men Sjölund han kom i tidningen han! Phuh! Ga'ning dänna! när han gav sig ut i skogen för att köra hem ved på förmiddagen, då var det strålande sol på snön och nollgradigt. ”Bäst att jag passar på nu” sa han innan han gav sig iväg. Men han hade inte varit ute många timmar förrän det slog om. Temperaturen sjönk till långt under nollan och det blåste och ven och snön yrde. Varken tidigare eller senare har jag varit med om dess like. Och Sjölund kom inte hem. Och inte kom jag ut att leta efter honom, det gick inte att gå ut.
Det mojnade inte förrän dagen efter, och då låg snövallarna höga vill jag lova. Det var en dräng från granngården som hjälpte mig leta efter Sjölund, han hojtade att han såg ett horn sticka upp ur en snövall – alldeles nedanför gärdet vid Krokhagen här vid Kullerstadvägen. Han borstade bort snön och jag sprang efter hjälp – och så kom det fram ett oxhuvud – och ett till – och till slut borstade de fram hela ekipaget, och Sjölund låg där mellan oxarna… lika ihjälfrusen som dom var han… stel och kall.
Ja, det var ett spektakel, och det stod om det i Norrköpings Tidningar minsann, den 30 januari 1850. Jodå, jag fick allt läsa notisen. Sjölund själv kunde inte läsa, men han var ändå död… Det var många som strök med i den snöstormen. Vad hade han ute och göra?
Han Sjölund kunde jag klara mig utan, värre var att lilla Johanna nyss hade dött, hon dog bara tre månader före honom. Och Carl hade just flyttat iväg och blivit dräng. Det var en duktig pojke, det! Ja, jag säger ”var” för han försvann. Dog väl troligen, har inte hört ett ljud från honom på den dag jag minns. Men duktig med arbete var han, inte med läsning. Det lärde han sig aldrig, och inte kunde han katekesen heller.
Så fick jag börja som piga igen. Och ensam var jag igen. Trettiofem år gammal, men kry och spranter i bena var jag! Det hade kommit en ny skräddare till trakten. Johan Petterson. Han var inte trettio fyllda, fast begiven på sprit var han, och gifta sig ville han, och ja, det blev vi två. Han var en hejare på att sy kläder, men jag skämdes på husförhöret, tjistanes vad illa det gick. Inga frågor kunde han svara på, varken skrev eller läste gjorde han. Nog var jag stolt över att prästen förde in fyra små a på min rad, men Petterson grymtade bara när han fick C i allting, jag låtsades som om jag inte såg det. Så gick han till krogen borta vid Brink, där hängde han både bittida och sent.
För min del blev det ”en i magen, en vid bröstet och en vid handen”. Fem småttingar födde jag på mindre än tio år, 46 år var jag när jag fick den sista. Tre överlevde spädbarnsåret. Men Petterson var inte mycket hemma. Mest satt han på krogen och söp. Och inte fick han betalt alltid för syningen, heller. Det var ett slit, vill jag lova.
Den gången han kom hem från herrgården med en dyrbar liten supkopp i mässing, då var han nöjd. Patron tog emot de nya byxorna ute på trappen, men pengar hade han inga på sig. Bjöd på en sup som betalning. Jominsann, Petterson var inte dum han! Han tackade för supen och stoppade koppen i fickan. Sa att han skulle lämna tillbaka den när han fick pengarna. Men koppen har jag kvar, för några pengar såg vi aldrig till.
Spriten var det ett elände med. Jag bad till Gud och jag tjatade på Petterson, men ingen av dom lyssnade! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade ju hungriga småttingar hemma. Å, vad jag slet på herrgården! Jag var tvungen att få slut på det ogudaktiga supandet! Till helvetet skulle Petterson komma, och utan mat skulle jag och barnen hamna i graven. Så jag svepte sjalen om mig en kväll och följde efter honom till krogen! Det gjorde jag. Klev in och satte mig bredvid och lovade att dricka precis lika mycket som han. Först blev han arg när vi satt där med varsin sup framför oss, trodde inte på mig. Men jag drack! Han beställde nästa, och jag med. Då brast det för honom, han kastade spriten rakt i ansiktet på mig och klev ut från krogen, illandes röd i syna’. Det gick hans ära för när. Jo, han var arg i flera dagar, men det var det värt.
Nu visste han att jag menade allvar, och det blev inga mer besök på krogen borta i Brink, ja det är den som ni ser här. Han blev nykterist. På ålderns höst fick jag honom att omvända sig till Gud också. Men nu är han borta. Precis som de flesta. Jag tackar Gud för att jag fick behålla lilla Lovisa, Emil och Alfred. Lovisas äldsta flicka, Hilda, är så käck och rask, henne är det klipanischer i! Hon kommer hit ibland och hälsar på och berättar om hur de har det därhemma. Det är mina takter i henne, det ser jag nog! Och de har det bra, Hilda tar hand om småttingarna allteftersom de kommer till världen. Nog blir det många födslar, måtte Lovisa får behålla dem. Nej, nu är jag trött. Nu orkar jag inte prata längre. Jag ska luta mig en liten stund, det börjar visst skymma.
