Statcounter

fredag, september 30, 2005

Fredag med full fart


Nyttig mat idag. Jag får mina ryck när den f.d. hälsokostaren i mig tränger sig fram och kräver rotsaker! Alltså rostade jag som det heter numera. När jag lärde mig knepet hette det att ugnsbaka, men ok, jag kan väl byta namn på det... och slänga på lite sälta och lite sötm...nej, ingen sötma här förresten.

De små knubbiga sakerna är hela vitlöksklyftor med skalet på! MUMS!

Till detta foliebakade laxbitar och vitt vin. Inte illa.

Lagom när käket var uppätet kom unga familjen. Och genast var det slut på tystnaden. Vilken energi! Inte illa att spela piano och munspel samtidigt vid 2 års ålder! Och mormors musikbok står förstås alltid på pianot även om lillfröken spelar på gehör...

torsdag, september 29, 2005

Bokrecension

Jag brukar inte recensera böcker, varken här eller någon annanstans, men nu kanske det är dags. Det är ytterst få böcker jag vill äga, dels beroende på kostnaden, dels för att jag inte har några väggar kvar för fler bokhyllor. Med 19 fönster och snedväggar i vägen blir det inte mycket plats för böcker. Alltså är jag flitig på bibblan. Jag är storförbrukare. Mest är jag ute efter bra historier, men njuter av fin språkbehandling också. Liksom jag får frossa av språkmisshandel.

Den senast utlästa är Stenhuggaren av Camilla Läckberg. Jag har läst hennes tidigare två och tyckte om dem. Speciellt den första, Isprinsessan, minns jag som en glad överraskning i deckarfloden. Men den här gången är jag besviken. Jag tänker inte dra handlingen här och avslöja något, bara tala om vad jag tycker. Jag är inte besviken på handlingen i sig, det är en spännande historia och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. De båda huvudpersonerna är sympatiska och trovärdiga. Läckberg tar upp tabubelagda företeelser som pedofili och mammor som inte älskar sina barn, det är intressant. Alltså finns flera bra och viktiga ingredienser, men här kommer det jag inte gillar:

Språket – Det är svulstigt på alltför många ställen. ”Arne tog sig klentroget för ansiktet och betraktade häpet sonen”. Om man använder ett så ovanligt ord som ”klentroget” ska man nog inte upprepa det så många gånger som görs i den här boken. Att det är två missar på hennes/sin ska jag inte gnälla om. Det är lätt att göra misstag…
Dialogen - Ganska mycket informationsdialog för att ge bakgrundsinfo.Det låter inte trovärdigt när den ena unga tjejen säger till den andra i förtroende: ”Skam till sägandes hände det vid något enstaka tillfälle att jag själv var svagare i köttet än i anden, men de incidenterna lämnade en rätt bitter eftersmak…”
Personporträtt - Visst måste man måla lite tjockare för att få fram effekten när man bara har några hundra sidor på sig att berätta, men i mina ögon blir det komiskt när elaka drag blir överdrivna och påpekas övertydligt. Elakheten går fram ändå.
Fakta - Man kunde absolut inte gifta sig utan 3 veckors lysningstid på den tiden i Sverige. Även om det är effektfullt med den oväntade vigseln, stör jag mig på faktafel.
Intriger - För många intriger, en del trådar försvinner bara ut i tomma intet och jag undrar vart.

Och till sist i min gnälltirad: Jag är less på poliser som har knäppgökar till chefer!!! Jag har inte fört statistik över det men jag tror inte jag stött på en enda intelligent och duktig polischef i någon enda deckare. (Bygger det på verklighet? Är det därför det är så mycket tjafs om lata poliser?)

Nu läser jag Kerstin Ekmans ”Skraplotter” – återkommer snart med en recension av hela sviten.

tisdag, september 27, 2005

Piruett...två...tre...

Nån danstös lär jag inte bli. Nej, det är inte felstavat, jag trodde det hette så på den tiden jag gärna hade velat bli det, innan jag upptäckte att jag hade tyngdlagen emot mig. Och idag fick det bekräftat igen; jag blir aldrig nån primadonna på dansgolvet. Fick fel sorts ben…

Jag lärde ut en dans med eleverna på musiklektionerna i dag, en jätterolig, buggaktig danslek till ABBA:s Ring ring. Och på skoj visade jag hur man inte skulle svänga runt. Första gången gick det utmärkt och det var hur tydligt som helst hur det riktiga steget skulle vara. Men sen i nästa grupp när jag kom igång och spexade – blev det väldigt demonstrativt hur fel det blir om man gör fel. Lärarkandidaterna som var med tyckte det var väldigt vad den där musikfröken offrade sig för Konsten när jag gick ner i dubbel skruv med vänster knä först…

Jag höll förstås masken, borstade av mig och log: Ja, så går det om man snurrar för våldsamt! Och först gjorde det inte så ont. Men nu…. Och här går jag över till gnällblogg kategori 3: AJAJAJAJ vad ont jag har!!! OCKOCKOCK vad det är synd om mig!!! Stackars stackars mig!!! Kryckor och gips och ambulans och blodförgiftning och amputation och kallbrand och rullstol…OJOJOJOJ!

Skämt åsido – än en gång fattar jag hur mycket värt det är att inte ha ont. Men nu ska jag gå och sjunga eller rulla dit eller hur jag ska göra. Och faktiskt – jag behöver inte så himla mycket medlidande. Slipper gå ut och gå med stavar i morgon. Kan ligga på divanen och läsa och äta choklad istället…

måndag, september 26, 2005

Äntligen

Nu är det min tur! I dagens horoskop står det:

Ge inte upp! Din chans kommer alldeles snart och då är det du som är vinnaren!

YES! Härligt! Äntligen. För det gäller väl bara mig? Eller gäller det andra fiskar också?
I vårt tidningsområde?
Eller i hela Sverige?
Eller i hela världen.....
oj oj oj vad lyckan krömp alldeles plötsligt...

lördag, september 24, 2005

Lördag

Lite datatrött idag. Har alltså hållit mig borta rätt mycket från apparaten och pysslat om hus och själ och kropp. Det senare med en lång stavpromenad i strålande brittsommarsol - hoppas vädret håller i sig till dess den riktiga brittsommaren ska infalla om 2 veckor. Tvätten har torkat ute och mangeln har mumlat på ikapp med dammsugaren.

Själen fick sitt när kören sjöng i kyrkan. Stillsam gudstjänst med mängder av ljus och Taizé-sånger. Det kom mycket folk, många har upptäckt att det är guldkorn för själen med de där meditativa stunderna i kyrkan. Ändå finns det folk som tror att det är idel långa tråkiga predikningar och tradiga psalmer som gäller så fort de hör ordet "kyrka". Fel fel fel.

Och så lite tevefrossa med Forsyte och godis och krabba och... hemska nyheter om översvämningar. Känns bisarrt att sitta framför brasan med tända ljus och en drink och godis och se folk kämpa för sina liv. Hur mycket elände orkar vi/ni/jag att se och att bära? Först våra egna ryggsäckar och så hela världens... Nej, jag har ingen klok lösning. För nu går jag till sängs med en deckare och en nektarin.

fredag, september 23, 2005

Fredag


ÅÅååååå vad jag gillar fredagar! Speciellt när jag inte behöver ladda för nåt framträdande, ska visserligen sjunga med kören i morgon kväll, men inte solo, och då finns det inte laddnigsbehov. Bara slappa och flyta omkring.

Inga ungar som kommer hem (vad jag vet än) och inga andra krav.... dammråttorna lider i tysthet och tvätten ligger där den ligger... men det är tyst i huset och det gillar jag.

Ska käka lite sallad och sen lägga mig i soffan med en bok - och så får vi se om jag slocknar. Risken är stor.

Sen måste jag förstås se Idol ikväll. Jag älskar att lyssna på olika röster och höra vad och hur de behandlar sina luftströmmar.

Jag har städat i listan till höger. Är det nån som känner sig bortglömd av er som brukar vara inne här - säg till i så fall.

onsdag, september 21, 2005

Britta-Cajsa

Här kommer på begäran en kortvariant av gårdagens monolog för dem som orkar och vill.
Personer: Britta-Cajsa
Plats: Fattigstugan i Kimstad
Tid: 1892
Jag vill helst inte minnas. Ibland lyckas jag glömma, ibland inte. Fast just nu har jag det ganska bra, jag behöver inte mycket, det är snart slut på jordelivet i alla fall.

Gubben min begravde dom i förra veckan, det blir väl min tur nästa gång. Det är nära till kyrkogården härifrån, kanske är det någon tanke bakom det; det ska inte vara långt att bära… Mina pojkar höll mig under var sin arm så att jag orkade stå upp när de sänkte ner Petterson i graven. Nu väntar jag på att bli hämtad hem jag också.

Det ska bli skönt att få sluta. Nu är tiderna bättre och spädbarnen överlever, annat var det förr. Min lilla Lovisa har fått behålla sex av sju barn. Än så länge. Man vet aldrig när Gud tar hem dem till sig, man får foga sig. Herren ger och Herren tar. Så är det.

Far min var bonde. Honom minns jag inte, jag var bara fyra år när han fick lungfeber och dog. Men jag minns mor, hon dog inte förrän jag var tio år. Hon gifte om sig med en annan Anders som tog hand om mig och mina två syskon, sedan fick mor tre barn till. Efter det tredje barnet dog hon av slag. Min styvfar gifte om sig, men den nya frun ville inte ha alla ungar. Kan tänka det! Hon var bara barnet, nya frun, tjugofem år. Inte ville hon få sex barn på halsen. De tre minsta hann dö innan jag flyttade till nämndemannen i Melby, så dom blev det inget problem med. Nämndemannen och frun hans hade inga barn och de kände väl ett ansvar för mig, han stod fadder till mig när jag döptes.

Det var en bra tid i nämndemansgården, mat på bordet varje dag och ordning och reda. Jag fick lära mig läsa och skriva och räkna. Och katekesen lärde jag mig utantill. Å, vad stolt jag var när jag konfirmerades och fick visa vad jag kunde. Det var tider, det!

Men sen var jag tvungen att göra rätt för mig, och då var det slut på sötebrödsdagarna. Jag flyttade tillbaka till min fosterfars familj. I Lera bodde dom, i Kimstad. Hans nya unga fru hade dött och han var omgift igen. Det var mycket att göra, från bittida till sent, barn föddes, barn dog, ja det var ett knog på den tiden, att man bara orkade! Och när jag sen förstod att jag var på det viset – ja, ja. Inte blev jag glad, inte. Han som ställt till det för mig försvann fort som dagg i solsken. Värst var det när jag fick gå fram till altarrunden i kyrkan och be prästen om syndernas förlåtelse. Det sved i hjärtat… men jag hade ju syndat… Lille Carl blev mig kär ändå, och jag kände att Gud förlät mig.

Det blev fullt i stugan hos styvfar, det blev mer praktiskt att jag flyttade tillbaka till nämndemannen med lille Carl. Då hade han just blivit änkling, ja, nämndemannen alltså. Det var ett bra år, men sen dog han också, då fick Carl och jag flytta igen. Inget fick jag ärva fast jag varit som barn i huset, man tycker nog…men, ordningen är väl sån; de fattiga ska vara fattiga, det är bara att finna sig.

Så blev jag piga hos livgrenadjären Mauritz Loo vid Abborrtorp. Jodå, jag fick ha Carl med mig! Men jag trivdes inte på gården där, så Carl och jag packade ihop våra pinaler och flyttade hem till Lera igen. Min styvfars nya fru hade just fått en liten som dog efter förlossningen, och själv var hon klen, jag behövdes bättre där.

Tänk, vi pigor trodde alltid att gräset var grönare på andra sidan staketet! Men inte var det det, inte. Ack ja… Emellertid och emedan… Carl fick komma till en fosterfamilj när han var fem år, och jag tog tjänst på Okna gård. Ja käre Jesus, det gick det så illa att jag blev på det viset en gång till. Men nu gav jag igen, lillflickan fick heta Johanna Wilhelmina. Han förstod nog vad jag menade med det – men försvann gjorde han ändå, Johan Wilhelm. Detta hände i nådens år artonhundrafyrtiofyra. Jag var tjugonio år gammal och hade inte hittat någon att gifta mig med. Jo, jag hade allt gift mig med Wilhelm, om han inte försvunnit så illa kvickt.

Inte förrän jag fyllt trettioett hittade jag en som ville med till prästen. Sjölund hette han. Han var en filur, men nu fick Johanna en far och jag kunde ta hem Carl också. Men Sjölund var inte ärlig. Uschalingen, vad jag skämdes när han blev tagen av länsman för stöld! I sexton dagar satt han i arrest på vatten och bröd. Då tisslades det och tasslades i stugorna vill jag lova! Men jag fick honom att gå till kyrkan och avlägga syndabekännelse! Det satt långt inne, men jag gav mig inte förrän han fått prästens välsignelse. Riktigt förlåten av människor blev han aldrig för han fick sparken och vi fick bo på nåder som ”försvarslöse” i två år. Försvarslös, jo jag tackar! Och där skrev de minsann ner i papiren att mina barn var oäkta. Usch ja, vad en ska vara med om! Skammen har jag lärt mig leva med. Sorgen efter alla mina döda är värre. Och min lilla Johanna som dog ifrån mig...

Men Sjölund han kom i tidningen han! Phuh! Ga'ning dänna! när han gav sig ut i skogen för att köra hem ved på förmiddagen, då var det strålande sol på snön och nollgradigt. ”Bäst att jag passar på nu” sa han innan han gav sig iväg. Men han hade inte varit ute många timmar förrän det slog om. Temperaturen sjönk till långt under nollan och det blåste och ven och snön yrde. Varken tidigare eller senare har jag varit med om dess like. Och Sjölund kom inte hem. Och inte kom jag ut att leta efter honom, det gick inte att gå ut.

Det mojnade inte förrän dagen efter, och då låg snövallarna höga vill jag lova. Det var en dräng från granngården som hjälpte mig leta efter Sjölund, han hojtade att han såg ett horn sticka upp ur en snövall – alldeles nedanför gärdet vid Krokhagen här vid Kullerstadvägen. Han borstade bort snön och jag sprang efter hjälp – och så kom det fram ett oxhuvud – och ett till – och till slut borstade de fram hela ekipaget, och Sjölund låg där mellan oxarna… lika ihjälfrusen som dom var han… stel och kall.

Ja, det var ett spektakel, och det stod om det i Norrköpings Tidningar minsann, den 30 januari 1850. Jodå, jag fick allt läsa notisen. Sjölund själv kunde inte läsa, men han var ändå död… Det var många som strök med i den snöstormen. Vad hade han ute och göra?

Han Sjölund kunde jag klara mig utan, värre var att lilla Johanna nyss hade dött, hon dog bara tre månader före honom. Och Carl hade just flyttat iväg och blivit dräng. Det var en duktig pojke, det! Ja, jag säger ”var” för han försvann. Dog väl troligen, har inte hört ett ljud från honom på den dag jag minns. Men duktig med arbete var han, inte med läsning. Det lärde han sig aldrig, och inte kunde han katekesen heller.

Så fick jag börja som piga igen. Och ensam var jag igen. Trettiofem år gammal, men kry och spranter i bena var jag! Det hade kommit en ny skräddare till trakten. Johan Petterson. Han var inte trettio fyllda, fast begiven på sprit var han, och gifta sig ville han, och ja, det blev vi två. Han var en hejare på att sy kläder, men jag skämdes på husförhöret, tjistanes vad illa det gick. Inga frågor kunde han svara på, varken skrev eller läste gjorde han. Nog var jag stolt över att prästen förde in fyra små a på min rad, men Petterson grymtade bara när han fick C i allting, jag låtsades som om jag inte såg det. Så gick han till krogen borta vid Brink, där hängde han både bittida och sent.

För min del blev det ”en i magen, en vid bröstet och en vid handen”. Fem småttingar födde jag på mindre än tio år, 46 år var jag när jag fick den sista. Tre överlevde spädbarnsåret. Men Petterson var inte mycket hemma. Mest satt han på krogen och söp. Och inte fick han betalt alltid för syningen, heller. Det var ett slit, vill jag lova.

Den gången han kom hem från herrgården med en dyrbar liten supkopp i mässing, då var han nöjd. Patron tog emot de nya byxorna ute på trappen, men pengar hade han inga på sig. Bjöd på en sup som betalning. Jominsann, Petterson var inte dum han! Han tackade för supen och stoppade koppen i fickan. Sa att han skulle lämna tillbaka den när han fick pengarna. Men koppen har jag kvar, för några pengar såg vi aldrig till.

Spriten var det ett elände med. Jag bad till Gud och jag tjatade på Petterson, men ingen av dom lyssnade! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade ju hungriga småttingar hemma. Å, vad jag slet på herrgården! Jag var tvungen att få slut på det ogudaktiga supandet! Till helvetet skulle Petterson komma, och utan mat skulle jag och barnen hamna i graven. Så jag svepte sjalen om mig en kväll och följde efter honom till krogen! Det gjorde jag. Klev in och satte mig bredvid och lovade att dricka precis lika mycket som han. Först blev han arg när vi satt där med varsin sup framför oss, trodde inte på mig. Men jag drack! Han beställde nästa, och jag med. Då brast det för honom, han kastade spriten rakt i ansiktet på mig och klev ut från krogen, illandes röd i syna’. Det gick hans ära för när. Jo, han var arg i flera dagar, men det var det värt.

Nu visste han att jag menade allvar, och det blev inga mer besök på krogen borta i Brink, ja det är den som ni ser här. Han blev nykterist. På ålderns höst fick jag honom att omvända sig till Gud också. Men nu är han borta. Precis som de flesta. Jag tackar Gud för att jag fick behålla lilla Lovisa, Emil och Alfred. Lovisas äldsta flicka, Hilda, är så käck och rask, henne är det klipanischer i! Hon kommer hit ibland och hälsar på och berättar om hur de har det därhemma. Det är mina takter i henne, det ser jag nog! Och de har det bra, Hilda tar hand om småttingarna allteftersom de kommer till världen. Nog blir det många födslar, måtte Lovisa får behålla dem. Nej, nu är jag trött. Nu orkar jag inte prata längre. Jag ska luta mig en liten stund, det börjar visst skymma.

tisdag, september 20, 2005

Klart



Nu är det gjort!
Vilken upplevelse att berätta för folk som är otroligt intresserade och känner till vartenda litet torp jag nämnde. Och lite spännande med alla uppmärksamma och förväntasfulla blickar riktade framåt - där jag stod... alldeles ensam. Fantastisk akustik att sjunga i också. Jättekul! Jag blev guidad runt först till några av de ställena där Britta-Cajsa bodde och till krogen där... nej, jag ska inte avslöja mer nu.

I kväll....

Nu har den kommit, dagen som låg så långt borta när jag lovade att komma till en hembygdsförening och berätta om mormors mormor (1815-94) som hann vara med om (även för den tiden) exceptionellt mycket. Och fick ett ovanligt långt liv. Jag är laddad som bara den, har läst på alla gårdsnamn och tittat på kartan och öööövat. Men behöver nog några hållna tummar ändå...

Min dotter tyckte det blev för trist när jag provföreläste för henne i fredags, hon tyckte jag skulle klä ut mig och vara Britta-Cajsa, och berätta fritt i stället. Och visst har hon rätt! Det blir roligare. Jag har rotat fram en gammal östgötsk [öschöttsk] förningsduk som huckle och en virkad sjal. Det får räcka som förklädnad.

Jag har även plockat fram min gamla mormors uttryck: spranter i bena - klipanischer - tjistanes - emellertid och emedan - vurte... (varit) Och så ska jag riva av ett par egna sånger som bör passa i sammanhanget.

Jag tänker ha fusklapp - får skylla på minnet - går väl an när man är 79 år?

Det andra "giget" jag skrev om är klart nu - det gick bra. Inga falska toner som irrade sig fram under kyrkvalven. Men jag sjunger hellre i kör än ensam, känns vääääldigt ensamt...

Efter det här ska jag pusta ut och kanske hinner jag blogga lite igen. Är det nån som vill träffa Britta-Cajsa? Här är hon:

söndag, september 18, 2005

Redan dagen efter...

Det är så himla mysigt med Lillstumpan, men fy så trött jag blir efter en intesiv barnbarnshelg. I dag var hon med och lyssnade på min barnkör och blev mycket impad och ville ha en egen tröja. Men det tar några år innan hon vuxit i körtröjan... Hon försökte sno med sig en som snuttefilt, och när inte det gick skulle hon "nåna" mormors skor...


Nu vet jag nån som ska lägga sig på soffan med lite sof(f)tmusik och flumma bort en stund.





Väskan var tung, men en tvååring "kan själv"...

fredag, september 16, 2005

lyxmor-mor


Dottern tyckte att jag hade för mycket foton och tidningsklipp på kylskåpsdörren - och tog itu med det ganska handgripligt. Lillputtan var hungrig och fixade tzatziki, under viss övervakning, en hel del gurka och sås slank direkt ner i magen...
Men nu är det bäst jag lägger mig - lär bli väckt tidigt i morgon!

Rosor rosor

Bäst att passa på och lukta medan det finns några kvar...
några är redan frostnupna och hängiga. Men bara Queen Elisabeth-arna, mina egna små rosor är pigga och fräscha.

Riktiga livet...

Tack för alla kommentarer och glada tillrop! Roligt att bli efterfrågad, men avbrottet beror helt på det "riktiga livet" vid sidan av tangentbordet. Det finns dom som påstår att "IRL" betyder livet vid datorn, men så långt vill jag inte gå. Jag har mitt riktiga ett par meter bort från den. Utom när jag förbereder föredrag, då sitter jag här och är "riktig" med nätet bortkopplat.

Jag har några "gig" på gång framöver (känner mig så poppig när jag kallar mina framträdanden så, publiken är nog inte så giggig snarare ga...näe, det var inte snällt tänkt!) och mina flickor är här över helgen - den stora sköter sig själv och hushållet - men den lilla tar jag hand om. Eller rättare: hon tar hand om mormor... och det blir inte mycket tid över för datorn då.

Återkommer snart! Ska ba'....

måndag, september 12, 2005

Lite bättre



Nu har jag ändrat lite - det var rätt personer Cornelia, hon bredvid CM är Majgull Axelsson. Jag lyssnade även på Karin Alvtegen, det är hon som knappt syns i första rutan...

Hu, så trött jag är nu! Min hyttkamrats telefon slog om till finsk tid och väckte oss en timme för tidigt i morse. Så går det med utrikiska (läs=finska) apparater...

Yffen var inte med på resan, men väl matte och husse och två kompisar.

Vi hade fullt sjå att hinna gå på så många föreläsningar som möjligt och lyssna på våra favoriter.

Och så måste man ju hinna äta och dricka och skratta och mingla lite också.

Här är Monica till vänster och Monica till höger - och ett till M i mitten...

Mycket var det....


Tänkte göra ett collage från kulturresan.... men det blev visst lite för mycket på en gång...
Tycker det är lite Picasso över det hela, eller vad säger du Gagga?

söndag, september 11, 2005

Packad och glad

Om nästan två timmar är jag på väg! Allt är nästan klart - ska bara göra matsäcksmacka och duscha.

Så kul det ska bli! Kulturkryssning med två nätkompisar och en hel drös med författare som vi ska få lyssna på. Jag är mest nyfiken på Majgull Axelsson, gillar hennes Aprilhäxan och Slumpvandring väldigt mycket.

Alltså inget bloggande i dag och i morgon - kommer jag att få abstinens? Och så jobbar jag hela tisdagen...... blir alltså inget förrän på onsdag. Ojoj.

fredag, september 09, 2005

Ode till Ebba von Sydow

Nej, jag gör inte spektakel
av Sveriges lilla trendorakel
För detta är alldeles sant:
Nyss var jag ung - nu är jag tant

Åren går fortare än du tror
och snart är det dags för foträta skor
för litet inlägg och för permanent
annars är det allmänt känt
att man kan klä sig som man vill;
tantmodet står alltid still

Det räcker inte med, numer
att rynkorna blir fler och fler
för lyder under tyngdlagen,
gör både kinder, bröst och magen
Håll humöret uppe, så ingen ser
att allting annat trillat ner

Jag ska inte ta till några övertoner
när jag nämner hjärnans sämre funktioner
Är det nåt som felar
skaffar man sig lösa delar
Om du från minnet gjort dig fri
köp fickd:o med batteri
Får du svårt att höra
stoppa då i varje öra
apparat som kopplas bort
vid tjat av varje sort

Tillvaron som tant har ett stort plus
som ger ekonomin en skjuts
För – slutar frysa gör man med besked
och sparar faktiskt därmed
hela semesterpengen
svettas gör man lika bra hemma i sängen

© Bloggblad
(OBS! får lånas om du uppger källan - och mitt namn får du genom att maila:
bloggblad@spray.se)

torsdag, september 08, 2005

Hon kom hit och hon "kom ut"...


Här har ni amerikafararen! Åh, vad kul det var att träffas live! Hon finns i verkligheten! Om Mamselamsen glittrande? Jovisst - trodde ni nåt annat?
Vad vi pratade om och skrattade åt i flera timmar? Jag hör att ni undrar - men nej, det kan jag inte avslöja. Jag gissar att om några grannar var hemma, undrade de säkert också vad vi skrattade åt.
Vi hade gärna sett att fler av gänget varit med!
Förkylningen mådde inte bra av detta, den kom visst av sig - och det var ju bra. Bloggareffekten?

Inte helt lätt att komma med på bild båda två, men ett bildbevis måste jag ju ha!

tisdag, september 06, 2005

Nåt jag behöver

När jag var tjänstledig de senaste två åren hade jag massor.... nu har jag redan lite för lite... För att inte bildgåtan ska bli för lätt, kan jag tala om att någonstans bland bilderna finns mitt riktiga namn. MEN - ni som redan vet får inte gissa! (För ni vet ju redan!) Och gagga: Nu har jag verkligen gjort mig till - ingen spontanitet alls!

måndag, september 05, 2005

bildlek


Kan inte hålla fingrarna borta från Picasa - och nu fick jag lite hjälp. Hade tänkt blanda lite annorlunda, men så långt kunde jag inte.

Gonatt - nu ska jag ta lite honungsvatten och gå till sängs. Det kliar och skrapar i halsen.... Blähhh

Jag har fått konkurrens vid pianot som synes!

Tiden...

Jag kanske har tagit i för mycket, men det är enormt roligt att få nya blogg-kontakter, och jag har hittat flera bloggar där jag känner mig hemma direkt - men hur ska jag få tid att besöka alla nya trevliga bloggar?

Måste ju göra lite annat också... Hinner inte skriva så mycket nytt i veckorna, men jag kan ju alltid slänga in en liten vers då och då. Källan anger jag bara om jag skulle få för mig att låna något - vilket sällan förekommer. Jag kör mest på hemkört, och eftersom vi pratat om att skriva och få bekräftelse passar nog den här:

Det borde finnas något stort
bestående minne av det vi gjort
av alla tankar, alla orden
innan vi blir ett med jorden.

söndag, september 04, 2005

OJ

Rullade ner till min räknedosa för någon minut sen - exakt 9000 stod den på. Inte klokt! Dags för röda rosor och champagne!!! Och jag fick dit räknaren för 9 veckor sen. T.o.m. jag kan räkna ut veckofrekvensen i huvudet (Är du impad nu Maria? Hoppas det!)

Ganska många skriver kommentarer, och er "känner" jag rätt bra nu, ganska många skriver inte, men ni skickar mail i stället och det är lika kul. Men SÅ många som bläddrat sig hit... ojoj. Och jag som trodde i mitt allra första trevande försök i slutet av juni att ingen skulle hitta hit alls. Att det skulle bli som att skriva för byrålådan.

En fundering över det där med kommenterandet har jag: Det finns rätt många som aldrig verka läsa eller kommentera andras bloggar. Jag brukar titta in hos några som varken svarar på de kommentarer jag ger, eller skriver nåt hos mig och jag ser dem aldrig hos de mest kända bloggarna, men de skriver flitigt själva i sin egen blogg (och får sällan kommentarer). Varje gång jag stöter på dem undrar jag varför de skriver offentligt. Betyder det: "Lyssna på mig - jag skiter i vad du säger"? Eller?

Jag tröttnar när jag inte får nån respons hos dem. Det är ju kontakterna och responsen som är det roliga. Och jag lovar, jag går alltid in hos de nya som skriver nåt hos mig. Kanske har jag inte alltid nåt att kommentera, men jag försöker göra det.

Om man inte vill ha läsare, då borde man väl hålla sig till en pappersdagbok? Vore jättekul att få svar från nån som inte vill ha läsare och inte läser andra bloggar - fast det motsäger sig ju självt jag veeet!

Nej - champagne bjuder jag inte på så här på söndagskvällen, och inte finns det nån fondue kvar, men det var himla smaskigt och lite nostalgiskt, för ujujuj vad fondue vi åt som nygifta när vi fick den här grytan.

Måste testa Picasa...


WOW - så kul! Nu kan jag också. Den här studien av "Hur går en gammal gubbe?" utförde barnbarnet i somras och jag tryckte på den knapp där kameran tar flera bilder i följd.
Fast om jag fick med dom i rätt ordning vet jag inte. Kan också meddela att nerför gick det inte att gå "gubbe" - då blev det spring.

lördag, september 03, 2005

Association?

Jag har nyss sysslat med en av mina lördagsfavoriter, som är att smygsova i min tänkesoffa. När jag vaknade kom helt apropå en bild av nåt som hände för ca 20 år sen, och jag återvände från Nirvana med ett fniss. Det bör vara preskriberat nu och dessutom kollar aldrig sonen min blogg, så jag törs bjuda på det:
Han kom hem från dagis vid 5-6 års ålder och var jätteledsen. Tårarna hängde i hans långa fransar och läppen darrade.
- Vad är det som har hänt? frågade jag (med adrenalinet på gång)
- Han är död! snyftade han och kastade sig i soffan.
Så hemskt! Vad hade hänt? På dagis? En kamrat?
- Men lille vän, vem är det som är död?
Han kunde inte svara, bara hulkade och grät och jag kramade och tröstade och försökte lirka ur honom ett svar.
Till slut, mellan snörvlingarna kom det:
- Karl den tolfte....

Den gången skämdes jag verkligen över mitt beteende, för jag grät jag med - fast av skratt. Och han blev ännu mer ledsen. Senare på kvällen berättade han hela historien. De hade sjungit "Karl den tolfte hade hundra tusen män..." och han blev enormt imponerad av sin namne som var så mäktig och duktig. Och sen när han frågade fröknarna var Karl XII bodde, fick han veta den grymma sanningen.

fredag, september 02, 2005

Ingen grå panter


Uppdatering.
Okejdå - här är "Före" - visst sjutton är det skillnad! Men jag har inte bytt riktning på luggen - det är spegeln som luras.
(Till Maruschka: Så här menar jag, lite uppifrån och alla hakorna är spårlöst försvunna...)


Sådärja! Då var den grå pantertanten en saga blott... Fast jag lämnade lite charm vid tinningarna och i pannan, det ser inte ett dugg naturligt ut att vara naturligt mörk plötsligt en fredag, blir för hårt mot rynkorna också. Den här (ganska kostsamma) förmörkningen lade inte maken märke till, alltså ser det äkta ut, och frissan har faktiskt lyckats hitta min f.d. hårfärg väldigt bra.

Förresten, han kanske har slutat titta alls... var det därför?

Men ojoj, vad det doftar vitlök nerifrån köket... nu är nog champinjonerna färdiga. Vinet är uppkorkat (jodå, det var gott! :) och jag är hungrig efter att ha sovit middag.

torsdag, september 01, 2005

Om man ser det lite grann från ovan...

Snurra min jord

Om nån missat att installera länken ovan, så gör det nu - och till den har jag en liten 4-rading som är rätt gammal. (När det tryter plockar jag fram nåt ur byrålådan...)

Betänk en stund
att jorden är rund
Månne dom där nere ser
att dom lever uppochner