Ny pava

Visst ja, jag glömde visa min nya pava! Den är inte så barnslig som dom där vanliga. Nu ska jag strax testa den! Godnatt!

Besök

Hej nu är jag här igen och tar över mormors blogg!

Min pappa jobbar den här helgen, och då ska mamma och jag se till att mormor och morfar inte får tråkigt. Jag undrar just vad dom håller på med hela dagarna när jag inte är här!

Först busar jag upp dom lite, det gillar dom:

Fast då blir jag så trött att jag måste hämta snuttefiltarna. Lillsnuttis är goast... jag är så rädd om den. Det blev visst fel ordning - för det är klart att bilden i pappas knä kommer sist... men det fattar ni nog!

Stolt del II

Linda Skugge! Släng dig i väggen. Här kommer Bloggblads Japanska Trädgård. Till skillnad från fr Skugge tar jag inte betalt för att visa den. (Däremot tar jag liksom hon betalt för att visa bilder på min förhoppningsvis inte växande mage. Sätt i 69:- per månad i så fall på mitt bankgiro! Färska bilder varje månad garanteras!)

Med stolthet presenterar jag nu:

Bild 1 visar ett spännande parti som jag kallar Vindens gräshydda. Anläggningskostnad: gräsligt överkomlig. Skötsel: snårig men ringa.

Bild 2 är ett lerparti, lägg märke till de dekorativa bonsaiväxterna som dessutom är ätliga. Kostnad: obefintlig - växten förföljer ägaren år från år. Sägs hålla häxor borta... vilket ingen märkt.

Bild 3 visar ett stenparti. Här lägger vi särskilt märke till de intressanta schatteringar som uppstår mellan det gråa livlösa och det ljusgröna, levande materialet. Detta parti kan sysselsätta ägaren i timmar... Kostnad: överkomlig. Skötsel: ständig.

Bild 4. Här kommer vi till den mest livaktiga och spännande delen av trädgården. Den är inte japansk utan amerikansk. Kallas Wild Gardening och är det senaste modet from over there. Här ser vi hur The Parsley slitit sig från den trygga odlingslådan och gett sig ut i Livet på egna rötter. Kostnad: Endast första året. Skötsel: hittills dålig.Fortsättning följer...

Stolt

I dag är jag stolt. Jag har gjort det! Äntligen!

En av mina skolor har köpt in ett begagnat gym med 10 maskiner - jag har tänkt länge... idag... i morgon.... nästa vecka... men alltid hittat nån jättebra orsak att slippa. Har inte kläder med... inte handduk... inte tid... måste cykla hem... För ett par månader sen plockade jag ihop en kasse och tog med grejer - och eliminerade en orsak... och hittade alltid en ny.... Men i dag fick jag RYCKET!

Bilden bevisar inget i och för sig eftersom jag står bakom kameran - inte sjutton visar jag mig offentligt i träningstagen! Men om jag kunde visa hur jag krupit uppför trappan och hit till datorn med mina ömmande lårmuskler, då skulle jag bli trodd! Jag hittade nog inte alla muskler jag inte visste fanns när jag stretchade...

Jag hann förstås sitta en stund i massagefåtöljen också... man trycker på down-knappen och sen drar en inbyggd sumobrottare igång allt vad han förmår.

Lyxskola? Jo, såtillvida att vi har avslappnat och vältränad personal som stortrivs... Klart att jag sörjer att jag numera bara är där ett par timmar i veckan!


Bonusfoto: Blåsipporna från igår - jag råkade klicka på fel bild men har inte hjärta att plocka bort dem.

googlefynd

Jag har sett att så många kommenterat vad folk googlat på, så jag letade efter den funktionen och hittade nåt kul. Någon har hamnat på mig genom att söka efter bild på tjocka hemmafruar... Bilder på mig har jag iofs, (1 rätt) och tjock - jodå - depåerna är väl tilltagna (2 rätt) Jag är visserligen ganska kluven i mina åsikter ibland (som att jag tittar på Top Model fast jag tycker det är hemskt att lura små flickor att svälta och späka sig för pengar) (3 rätt) men - jag är inte hemmafru. (1 fel) Alltså kan det inte vara mig det gäller.

Jag lyckades lösa frågan genom att klicka lite och citerar:

En stor bild (mycket större och tydligare i papperstidningen) på barn- och flickkören. ... Den som inte hinner kan tom få två tjocka pelare mellan sig och ...bloggblad.blogspot.com/ 2005_12_01_bloggblad_archive.html - 93k - Cachad - Liknande sidor
Bloggblad: augusti 2005
Erbjudandena om villiga hemmafruar verkar dock lite intressant, frågan är bara om de är ...

Kom av mig...

Jag kom av mig helt igår kväll när jag fick höra ett rykte - ett sånt där som går med vindens hastighet och som ingen egentligen vill tro på... Det måste vara fel, det måste vara en missuppfattning. Inte han! Nej, nej!

Men det var sant. Dödsannonsen i dagens tidningen talar om att han "valde att lämna oss". Och jag är förstummad. Vi var inte nära vänner och umgicks inte privat, men vi har träffats i många olika sammanhang genom åren, stannat och bytt några ord på gatan eller i affären och våra äldsta barn är mycket goda vänner.

Så lite man vet - och så mycket det ryms bakom de blankaste fasader... Hans fru? Och barnen... barnbarnen...? De ska leva med detta trauma.

Som sagt - jag kom av mig och världen stannade för en stund.

Är det nåt...

... som jag har missat? Nåt extra OS eller så? Inte ens hälften av mina favvisar har bloggat idag och jag har fått ett enda mail: ett standardsvar att mottagaren inte är på kontoret...
Match? Fotboll? Nåt stort som jag sitter här och inte vet?

Nåja, för att pigga upp dagen kan jag bidra med hur man gör om man blir jättearg för att man inte får ha trosor över nattblöjan... togs igår strax före avfärd med tänkt nattinsomning i bilen...

P.s. så fort jag gnällt klart det här, droppade två mail in... men jag brukar åtminstone få hundra spam...

Besök

När jag kom hem från eftermiddagens sjungande i kyrkan hade vi fått oväntat besök. Fast de åt hellre mat än drack Gevalia. Vi började fotosessionen inne - men fotografen fick inte plats med allt.
Men hallå.... det blev ju inte helbild med skor och allt.... lugn:

Och nu ska jag ta ett glas vin och försöka att inte somna framför teven...

Hyllning till en 100-åring

Jag har suttit vid teven nu och sett gudstjänsten som hyllade Anders Frostensson - han skulle fyllt 100 idag men dog för ett par månader sedan. Jag känner honom inte, men är honom evigt tacksam. Han och hans stiftelse för psalmskrivning har betytt i stort sett allt för mitt sångtextskrivande. Utan honom hade förmodligen alla texter legat kvar i nattygsbordslådan.

Så här var det: Jag har alltid skrivit och rimmat, men enligt § 1 i Jantelagen trodde jag inte att det var nåt att ha. Så jag smög in mina verser lite här och där till gamla kända melodier, men talade aldrig om vem som skrivit dem. Sen satt jag ibland med min hemliga skrivbok och läste - viss om att aldrig någon skulle få läsa - och tänkte tanken: Men tänk om det här är bra och aldrig nån får se det? Så trist...

1996 träffade jag en trubadur som lite i smyg fick se några texter - hon blev eld och lågor och skrev melodier och jag producerade fler texter. 1998 hittade jag en annons att Anders Frostenssonstiftelsen hade stipender att utdela till potentiella psalmtextförfattare - men man fick skicka in även profana texter. Jag plockade ihop 8 stycken, skickade in, men sa inte ett ljud till någon. Sen tog det väääääääldigt lång tid och jag hann faktiskt glömma bort det eftersom jag ändå inte trodde på det.

Och här förstår ju var och en vad som hände: ett par månader senare kom ett brev att jag fått 10 000:- i stipendium... Min lycka den dagen går inte att beskriva! Snacka om avstamp! Efter det var jag inte så blyg längre. Vågade vända mig till allt duktigare kompositörer och nu har jag drygt 50 sångtexter publicerade. Två gånger till fick jag stipendium - 5000:- per gång, men sen blev jag nog alltför profan?

För en gångs skull tänker jag, som en hälsning till Anders F, bjuda på en text av de 8 första. Den har en härlig melodi som tyvärr inte kommer med - den växer och ändras för varje vers. Finns att avlyssna på min hemsida för den nyfikne som dessutom räknat ut vad jag heter. Efternamn.com är adressen.

Himlen kommer så nära
när allt är stilla och tyst
när lätta vingslag bär
min tanke på dess flykt

Himlen kommer så nära
en stjärnklar kväll som den här
just innan natten tar vid
och allting andas frid

Himlen kommer så nära
jag blir med tillvaron ett
vilar i det som varit
i det som livet gett

Himlen kommer så nära
när skuggorna suddas ut
jag vilar i Guds närhet
när dagen nått sitt slut

Himlen kommer så nära
den fyller min ensamhet
tack för natten som väntar
för allting Du ger

När börjar livet?

Apropå alla som skriver om sina barn (och då räknas nog jag in där som skriver om barnbarnet)

Det var en protestantisk präst, en katolsk d:o och en rabbin som diskuterade när livet börjar. Den protestantiske sa att det börjar vid födseln. Nej, nej, sa den katolske. Livet börjar när ägget befruktas. Rabbinen skrattade åt de andra två och sa: Livet, mina vänner, det börjar när barnen flyttat hemifrån...

Jag undrar om jag har judiskt påbrå...

Fattar inte

Det finns många saker jag inte fattar. Men en sak fattar jag mindre än annat. Alltså:

Där jag promenerar på gamla järnvägsbanken, en kilometer från bebyggt område, finns det breda diken, mängder med högt gräs och åkrar. Och i bäckravinen där snokarna bor i gräset (dom var inte ute idag- inga bilder Mette och Eva!) ligger det flera stycken väl ihopknutna hundbajspåsar.

Om man bemödar sig om att ta med en påse och böjer sig ner och plockar upp skiten (där den f.ö. inte stör någon mer än möjligen snokarna) och knyter ihop - varför slänger man den sen bara utan vidare? Det fattar jag inte.

Kontrakt!

YES!!! Nu äntligen är det klart. Det nya kontraktet kom idag - utformat exakt så som jag ville ha det - dvs den version jag fick av juristen. Nu är jag nöjd med varenda punkt! Och glad. Här ska skrivas på, jag har redan mailat förlaget att jag accepterar. Boken ska vara klar i augusti... även om jag är lätt skeptisk till förlagets sätt att läsa almanackan...

Nu Gagga är det dags att tvätta penslarna och vässa pennan. För det är klart att hon ska göra omslaget. Tänk - så praktiskt det är med bloggar, vilka duktiga människor jag har stött på.

Vad det är för bok? En flickbok - passande för mellanstadieåldern.

Det blir till att hälla vichyvatten i vinet ikväll - kan ju alltid låtsas att det är äkta bubbel....

Modebloggen

På begäran: skorna. Det stod på en medföljande lapp att de har nån inbyggd studsfunktion i klacken. Jag har enbart provgått på tå för att inte riskera att fara iväg... tänk om volangkjolen blåser upp när jag landar...

Högre klack än så här kan jag inte gå med. Konstigt nog kan jag dansa en hel kväll med jättehöga klackar... eller... ja, okej då - då det var länge sen men jag har kunnat! Gå i högklackat däremot... ajajaj, så ont jag får då.

Fågelskådning

På förmiddagen startade jag min nya karriär som fågelfotograf. Sädesärleparet var alldeles nykommet - och jag träffar dem varje år på samma ställe intill E22:an. Snokarna har dock inte krupit fram än - men jag har kameran med så fort solen skiner. Så här dags förr om åren har de varit i full gång. VA? Syns dom inte? Jodå, mitt i bild sitter den ena och lite till vänster den andra... Jag försökte få till en pil, men jag har nytt bildprogram så det bidde inga pilar...

Nej, nu måste jag plantera om min pesto.

Ledig och uppdaterad...

Ledig dag med solsken och sånglektion = bra dag. Och när jag ändå var nere på stan kom jag på att det är bäst att köpa kläder medan jag har inkomst... till hösten vet jag inte hur mycket jobb jag får. Än så länge är bara 10% inbokade och klara - och de 10 är jag väldigt nöjd med. Men så lite lär inte ge några nya kläder...

Att handla en vecka innan alla får nya löner, en vanlig vardag mitt på dagen är helt suveränt. Jag hade två expediter som letade och gav flottaste servicen i brist på annan sysselsättning. Nu blir jag fin värre till våren. Blir inte så mycket mat resten av veckan, men jag kan leva gott på depåerna ett tag.

På begäran: uppdatering med bildbevis... Allt inköpt för att jag ska kunna ha min tunna mockakavaj i beige till. Fast jag ska inte ha båda jumprarna samtidigt...

En dag kvar...

… och sen är sköna lovet slut.

Vill inte jobba – inget kul längre. Fyra av mina elever har stuckit – gissningsvis till ”hemlandet” som de kallar det trots att alla fyra bröderna är födda i Sverige. Ingen vet när och om de kommer tillbaka – och med dem försvann mer än hälften av mitt jobb. Första veckorna flummade jag runt och hjälpte till lite här och där på deras lektioner, men så kan jag inte jobba.

Nu har jag en elev kvar på skola I, Två elever på skola II och en nykommen elev på skola III. Det var ju tur att en sådan dök upp på ett sätt – men otur att det blev på ytterligare en skola.

Ska jag se det positivt – vilket jag inte har för vana att göra även om jag låtsas det ibland – så får jag se olika skolor. Ska jag se det som det är, så är det pest. Jag måste förflytta mig under raster och luncher för att få schemat att gå ihop. Och med det missar jag det väsentliga i arbetslivet: fikapauserna.

Ännu mer negativt är att jag på nya skolan inte har någonstans att vara, får hitta ett ledigt rum och hoppas att ingen behöver det bättre. Inte på någon skola har jag ett skrivbord eller ens en hylla, bara ett fack i A4-format på en av dem. Så länge jag bara var på två skolor stod jag ut. Men nu – tre skolor… inga raster, ingen tillhörighet… Blä! Jag gör det bara för pengar… Har ingen lust alls. Snart ska jag ha lönesamtal – och gissa om jag kommer att använda de här nackdelarna till min fördel!

På skola III har de visserligen ett trevligt personalrum, men eftersom det ligger på fjärde våningen är det ingen som går dit, så man tar sig en kopp kaffe i det lilla köket på varje plan och umgås inte med kollegorna... På skola II hinner jag aldrig till personalrummet...för långt bort från min smatt. Å, vad jag kommer att sakna p-rummet på skola I - helt centralt, alla samlas där vid varje ledigt tillfälle... men där hinner jag möjligen umgås 10 minuter varje torsdag...

Mitt mantra är numera: kom ihåg att du får lön.... kom ihåg att du får lön.... kom ihåg att du får... osv.

För att inte låta riktigt så negativ som jag är, ska jag tala om att mina elever är jättegulliga.

Påskdagen

Hej
Nu är det jag som tagit mig in här. Jag har varit i "sunkan" och lyssnat på mormors barnkör och andra stora flickor som sjöng och på mormor och en massa andra tanter och farbröder i långa blåa klänningar - dom sjöng massvis i dag. Fast farbröderna hade inte klänningar, dom såg ut som vanligt, utom att dom stod jättehögt upp. Det var så högtidligt och fint alltihop. Jag gillar mest att tända ljus i alla fall. När prästen hälsade på mig frågade jag om han skulle döpa mig - för jag har sett på kort att han brukar göra det med mig - men det skulle han inte.
Sen har jag lekt kör och tagit ton på pianot och dirigerat och läst noter - för det gjorde dom i kören. Och sen - när jag höll på att sjunga som bäst, då plingade det på dörren och PAPPA kom! Som jag har längtat efter honom....! Vi höll på att ramla omkull.
Nu ska vi på restarang med med farmor och farfar när pappa bytt kläder. Jag undrar vad mormor och morfar ska hitta på när dom blir ensamma hemma...

Paus

Måste ta en liten paus i trädgårds- och köks- och barnpassningsarbetet och pusta ut vid datorn innan kvällens supé avnjuts...
Nu lyser i alla fall en pensé upp min kaffetrapp...
Och Ilvas goda ägg med kapris, tonfisk och persilja är färdigfixade...
Och cirkusnumret är avklarat...
Disken fixad...
Och - se här! Sonen gick med på att vara med på bloggen för första gången... Om han inte ändrar sig...
Nu är visst maten klar.

Påsk

GLAD PÅSK PÅ ER ALLA BLOGGARE - BÅDE NI SOM KOPPLAR UPP ER FRÅN BLÅKULLA OCH NI ANDRA!

Nu är det pyntat och klart, fast mycket sånt blir det inte. Jag har faktiskt slängt det mesta i pyntväg, för min del räcker det med några gula ljus och blommor. Men - den fina servetthållaren är ett måste. Den har hängt med i mer än 20 år eftersom det är så länge sen sonen lämnade dagis och började skolan.

Snart kommer barnbarnet och sen blir det inte mycket tid för datorn... mycket mat blir det... Snälla Ilva kom hit och laga den...!!!!

Efterlysning

Bodil! Din hotmailadress är försvunnen! Jag vet att du läser här - och nu vet du varför jag inte mailar...

Gammal kärlek...

...rostar kanske inte, men dammar desto mer! Jag har länge kunna skriva noterna direkt i dammet...

Mitt kära gamla piano. Tillverkat före första världskriget enligt min förre pianostämmare som jobbade på fabriken som ung och som klappade om pianot en extra gång varje gång han stämde det.

Mamma köpte det billigt nån gång på 30-talet av en som ville ha snabba pengar - sen bjöd han det dubbla för att få tillbaka det... Ända tills jag var 7 år och började spela, stod det kvar hos mormor och fick inte vidröras av kladdiga fingrar, men ack så spännande det var att klinka i smyg...

Om pianot har ett känsloliv, vilket jag tror, saknar det förmodligen den omvårdnad det fick ända tills mamma dog för många år sen. Dammning varje vecka, polish varje månad... hon kom hit extra för att sköta om det. Fast jag spelar i alla fall på det, och låter stämma det vartannat år - då blir det polishat också (läs nu inte polis-hat bara!). Och så idag - det känns riktigt hur det pöser och blänker av lycka. Måste nog spela en truddilutt och känna hur det känns att spela på blankt elefenben...

Och några kladdiga fingrar bryr jag mig inte ett dugg om. Hellre då spelglädje! Munspel i ena handen och melodin i den andra... inte illa för en som bara är drygt 2 år!


Min nygamla dator har blir varje kväll uppfräschad med nyheter, somt förstår jag mig på, somt inte. Nya bildprogrammet fixar allt själv - även röda ögon - jag behöver inte ens klicka på nåt! Undrar om den tar bort dubbelhakor också... måste testa...

Men nya mailboxen blir jag irriterad på, känner inte igen mig alls och kortadresserna försvann...

Jag måste med det snaraste ta bort alla stavnings- och grammatikkontroller därifrån, den markerar ju nästan allt... det måste vara nåt fel på den...:)

Här är den!

Våren alltså. Helt underbar promenad var det i solen i dag. Men inga ormar eller snokar. De höll väl på och ormade sig nere i gräset. Eller vad dom gör för att bli fler. Jag måste ha varit sjuk på ormar-och-gräs-lektion, minns bara blommor-och-bin-lektionen.

Så fort jag kommer över E22 och ser det öppna landskapet - då släpper jag alla trista tråkiga tankar och låter inte några bekymmer förmörka utsikten. Det är därför jag kallar järnvägsbanken som går tvärs över bilden för "Bättringsvägen". Den ska enbart stärka själ och muskler. Så här ser den ut på sommaren. Dagens bild blev mörk i motljuset.
1944 gick det rälsbussar här nere i dalgången. Mycket ofta funderar över vad min mamma tänkte den söndag i början av mars -44 när hon åkte just här där jag stavar mig fram. Inte visste hon att besöket i gamla ordenshuset i Ringarum (en liten gudsförgäten håla som uttalas Wouingarum, 2 mil söderut) skulle ändra hennes liv totalt. Vad tänkte hon när hon åkte hem därifrån? Just här, för 62 år sedan. Förälskad på ett ögonblick - upp över öronen... Jag vet faktiskt att hon inte alls var beredd att lämna sitt trygga arbete, men kärleken, den kärleken ...

Eftersom det här inte alls är nån gammal hembygd för nån av oss, är det extra märkligt att jag råkade hamna just här. Och att mina föräldrar efter otaliga flyttningar över hela landet gjorde sin sista flytt just hit för att komma närmare barnbarnen.

Och så - efter den sista backen upp mot bebodda trakter måste jag förstås vila lite i solen och testa om självutlösaren funkar... och det gjorde den. OBS! Det är kameran som lutar - inte världen!
Den röda toppluvan har jag alltid för att inte bli tagen för att vara ett rådjur... nån kilometer in i skogen bor en galning som skjuter på det mesta som rör sig...

Larvig titel...

... och larvigt omslag - det gick inte att vrida bilden eftersom inte bildprogrammet är installerat än - larvigt är fel ord. Det är gräsligt. Synd på en så bra bok. Jag hade aldrig valt den om det inte var för att jag var nyfiken på hur Göran Hägg skriver. Han har skrivit en bok om hur man skriver och då blir det extra intressant att läsa hur han själv gör.

Men - jag gillade innehållet! Har haft svårt att lägga den ifrån mig. Den handlar om fyra män som man får följa från gymnasietiden tills de blir medelålders. Extra kul att läsa om aktuella händelser och låtar som jag minns väl, gnola med i Beatleslåtar och komma ihåg klädstilen och... ja, allt. Hägg skriver med ett otroligt flyt och lägger in en hel del samhällskritik utan att bli det minsta tung. Och så se allt ur de fyras olika perspektiv.

Boken har några år på nacken, kom ut -90, och jag gissar att behållningen blir större om man läsare själv har det och minns 60-talet.

På begäran

Eva och en av hennes läsare vill se min färgsorterade bokhylla i repris. Här kommer den:

Egentligen borde jag ta ett foto av det tomma torkskåpet... och av mangeln som inte längre har ett meterhögt handduks- och lakanstäcke över sig... eller av den blanka diskbänken... men jag vill ju inte skryta med hur huslig jag varit...:)

Barnvakt

I eftermiddag har vi fått äran att vakta barnbarnet. Det var lite jobbigt att vinka av föräldrarna som skulle på teater, bäst att se så snuttefilten är nerpackad! Den är ännu mindre den här veckan...
När mormor hittade målarfärger gick längtan över. Vi har målat massor.
- Å så tar jag lite gult, förstår du. ("Förstår du" är nytt i vokabulären, det petas in överallt)
- Men det där är lila! (tråkiga mormor är ju skolfröken ut i fingerspetsarna)
- Jaha!

Sen måste vi ju testa att måla med fingrarna också! Som på dagis. Men nu är det snart dags att äta kvällsmat och sova lite tills dom kommer och hämtar.

Vårtecken

Första huggormen hade krupit fram och rullat ihop sig intill min stig idag. Jag pratade lite med honom (det lär vara hannar som kommer fram först) och hälsade honom välkommen, men han var väldigt slö och reagerade inte.

Snart är det dags att kolla in alla snokar som förökar sig som galningar i den branta bäckravinen - i mitten av april brukar de nyfödda ligga i stora härvor och gotta sig i solen. Förresten - jag kan ju ge dem bloggarnamn som Gagga gör med kalvarna... vem vill ha? (Lite svårt att känna igen sin egen kan det vara!)

Så härligt det var att få byta tjocka vinterjackan till vårvarianten!

Glad i kväll...

Så jätteglad jag blev över ett mail från Harriet alldeles nyss! Hon har varit och lyssnat på kören Vox Nova nånstans i Skelleftetrakten och de sjöng en sång som jag har skrivit texten till... och vackert var det tydligen också. Vad kul. Synd att jag inte fick höra. Jag vet ju att den finns med i en sångbok som används där uppe i Norrland, men om den sen används... det är inte allt som anmäls till STIM...

Tack Harriet! Det var precis vad jag behövde en sån här seg och trög dag med massor av saker jag borde gjort... som inte blev gjorda.

Trendig

Jag kände mig lite som en sån där fönstertittande dam som alltid finns i engelska deckare när jag studerade den unga tjejen som stod på gatan och rökte nyss. Fast jag gömde mig inte bakom gardinen i alla fall, satt bara vid matbordet och sneglade. Tjejen var supertrendig, enligt den trenden som säger: klä dig så fult som möjligt - var personlig. Jag tycker det är bra, det är trist när alla har samma märke på jeansen och likadana toppar och dunjackor. Fram för friheten!

Jag kan inte låta bli att delge bloggarvärlden hennes kreation. Uppifrån och ner:

Ljusa afroflätor i en stor härva
Ärtgrön träningsoverallsjacka
Blekrosa tyllkjol, kort
Svarta långstrumpor
Röda gympadojor
- och som pricken över i:et, en illskär axelväska.

Det var häftigt - och fick mig genast att fundera på om det skulle funka att starta en liknande trädgårdstrend. Så gräs-lig och personlig som möjligt... Jag har i alla fall alla förutsättningar att lyckas. Den här här bilden är från den en gång vackra och traditionella rabatten mot söder. Till vänster döljs en stenkant ner mot gräsmattan...

Spanjoren...

Det var en väldigt stilig spanjor som dirigerade igår, men han var för ung... så jag blev så glad när vår röda bil körde upp vid konserthuset efteråt och jag fick bättre sällskap hem!

Den här dagen har varit helt fylld av dataflyttning, men jag har inte gjort nåt alls, för jag har mått illa. Men nej, det var inte spanjoren som gjorde mig på det viset... inte nån annan heller, det kom av sig självt. Och är bättre efter en dag i soffan med filt och bok.
Jag har fått överta makens avlagda dator nu, och det är jag jättglad för. Den har LJUD!!! och äter inte ljudkort som min gamla. Men det var mycket att rensa och flytta och fixa först, och många sladdar och mycket damm som skulle bort. Tur att fixaren inte tar timpenning. Vem jag har som bakgrundsbild är inte svårt att gissa... Observera den fina ordningen!

(Förresten apropå timpenning- undrar just om killen med triangeln igår spelade på timpenning eller ackord! Alltså inte såna ackord, för en ensam triangel kan inte ens prestera ett. Jag hoppas han fick timpenning. Möjligen att hans insats varade i sammanlagt en halv minut... konserten höll på i 1½ timme.)

Och så var det uppackning av den alldeles nya datorn... en sån där som har allt. Silverfärgad... mmmm.... om några år är den min om vi fortsätter som vi brukar. Han borde nog rensa sin anslagstavla - jag skickar ett mail om det... Finns ju ingen anledning att jag vänder mig om och säger det när vi nu har sån bra teknik...

Usch och fy...

Jag skäms över att jag är glad över att jag tagit fel på dag. Jag som är så noga med att passa tider och sköta jobbet... Skickade ett mail till skolan för att kolla vilken tid personalmötet börjar ikväll och fick veta att det var i går kväll. Känner mig förskräckligt hemsk som är jätteglad över att hela kvällen blev min... Min lediga dag och jag slipper kamma håret... *viskar* YES!!!!!


Däremot blev jag glad över att få ta över en konsertbiljett i morgon kväll inne i De Geerhallen. Kul! Spanska nätter - det låter väl häftigt? Ingår en sammetsögd spanjor, månntro?

Pesto

Mina trädgårdsambitioner håller låg nivå, det erkänner jag, men jag är något bättre på krukor. Fast bara något. Eftersom jag älskar hemmageggad pesto brukar jag ta mig samman och så basilikafrön - här är de första tecknen på att det även i år blir några burkar härligt grön och vitlöksdrypande pesto till sommaren.

Javisst ja! Höll på att glömma... Jag lovade ju berätta om Beslutet. Det gäller inte vikten. Det beslutet tog jag för flera veckor sen och även om jag lyckas hålla min del av avtalet, så håller inte vågen sin del, kan jag meddela. Men jag är envis!

Det Stora Beslutet gäller förstås boken. Förlaget hade till min mycket stora förvåning godtagit alla mina önskemål sånär som på två punkter - och då slog jag till. Men! Jag ropar inte några "hej" förrän det är påskrivet och klart. Än kan mycket krångel tillstöta.

I går (på Willys förstås, där jag har i stort sett hela mitt sociala umgänge) träffade jag en kompis som gått i bloggartankar länge - och se vad en knuff kan göra! Besök gärna Flaxas blogg. Alldeles pinfärsk!

Cliffhanger

Jag blir alltid irriterad på cliffhangers...
därför kommer det en här: Jag har bestämt mig...

Trädgårdsmässa

Jag har sett bilder från trädgårdsmässan i Älvsjö och tänkte matcha med en egen trädgårdsbild. Min bästa hörna kräver nästan en egen mässa. En dödsmässa får det bli. Bloggblads rabattrequiem... Passar utmärkt till min sinnesstämning just nu. Fast - spirar det inte lite grönt av gamla kvarglömda tulpaner nere i hörnet...? Ang. gårdagens klagoblogg: I dag kom inte det förväntade adjöss-och-goodbye-mailet utan ett motbud... som tål att tänkas på... Hm... jag velar hit... jag velar dit...

Inget kul...

Som omväxling till mina vanligtvis klämkäcka inlägg kommer nu ett som är mindre soligt och glatt. Jag har en ovana att hålla inne sånt som är trist och tråkigt men nu har jag varit deppad ett par dar och tänker låta en del pysa ut.

Alla ni som skriver och skickar manus till förlag vet redan detta: Om man (som jag)
1) är okänd
2) inte har varit med i en såpa eller andra skandaler
3) inte har ett skabröst förflutet
4) inte är gift med en kändis
5) inte skriver deckare
6) inte är ung invandrartjej/kille från förorten
7) inte skrivit om något ”rafflande” (citat från en refusering)

utan är en okänd tant i sina bästa år, då spelar det inte så stor roll om man skriver bra eller ej. Det mesta kommer i retur. Det lär vara 2-4 promille av alla debutmanus som blir en bok.

Med tanke på det är jag rätt nöjd med att ha en ”vanlig” bok samt några sångböcker utgivna på förlag. Så varför deppar jag? Jo, jag har under senaste halvåret haft ytterligare en bok på gång, kontraktet kom för ett par veckor sedan. Det är bara ett problem. Men ett stort. Jag kan inte skriva under ett kontrakt som inte alls följer det vi har avhandlat per telefon och som är uppåt väggarna fel. Att jag kontaktat en jurist har inte precis förbättrat mina odds… Så med största sannolikhet har projektet gått i graven i och med att jag nu till förlaget skickat tillbaka det kontraktsförslag jag fick från juristen. Jag törs inte riktigt lova att äta upp min hatt om det går vägen – för det är en förskräckligt stor halmhistoria – men sannolikheten att de skulle böja sig för mina förslag är försvinnande liten. Den senaste telefonkontakten bådade inte alls gott...
Så nära…

TYST!!!! Åååååå, nu sitter den klämkäcka Bloggbladska tvillingsystern på min axel och tjoar om att bita ihop och ta nya tag och det går nästa tåg och efter regn kommer solsken och all vår början bliver svår och bättre lycka nästa gång….

En hake

Jag anade att det fanns en hake med skrivbordsröjningen... och det gjorde det. Två par jeans skulle fixas till... Men att sy in är i alla fall en bra känsla... (Och det händer rätt ofta att hon röjer ändå, så jag ska inte klaga.)
Och så har jag vinkat adjö av flickorna för den här gången - ska vila en stund och ladda inför kvällen med uppsjungning av barnkören. Hade gärna slappat resten av dagen, idag är sånglusten inte särskilt stor, men lovat är lovat. Läsa bloggar får jag göra i morgon.

Vårstädning

Halleluja!
Min ordningssamma dotter tröttnade på sin oordningssamma mammas skrivbord i går och röjde upp...
Att jag inte kommer att hitta mina papper och noter spelar ingen roll, det är riktigt trevligt att se den fina bordsytan - tillverkad av bokstav förstås, vad annars?
Och så skiner solen också - och nattens snö har smält undan. Dags för en liten promenad känns det som. Till vänster utanför bilden finns ytterligare ett par meter skrivbord med ordning... Det är ju nästan så jag får lust att göra något kreativt igen. Det har varit dåligt med det på sistone.

Aprilskämt...

...har vi inte sysslat med idag. Så det är helt sant att mamma och mormor såg både lärkor och tofsvipor när de var ute och gick.

Det bästa vi vet allihop är raggmunk. Så det får vi alltid när vi kommer hit och det tar inte många minuter förrän fatet är tomt.
Att somna är inte det bästa jag vet, men när jag väl gjort det är jag lite seg att få fart på. Men hur ska det gå när min snuttefilt är helt slut??? Jag håller på att trimma in en ersättare, fast den är inte alls så gosig som min rutiga. Och vet ni nåt förskräckligt? Ja, det är så hemskt så jag kan inte tänka på det - vet ni vad dom gjorde en gång på dagis? Jo, det kom en ny fröken och hittade min snuttis och hon slängde den i soporna!!! Visst är det hemskt! För säkerhets skulle har mamma sparat undan en liten bit som ramlat loss, så fram till sommaren klarar jag mig nog.