Inspiration

Innan jag lägger ut dagens kreativa knäbild, (ta det som en varning ni som är blödiga.... oj, tur att jag kom ihåg prickarna!) vill jag önska alla kära läsare ett gott nytt år. För min del blir det flera önskningar och löften.... När jag upptäckte hur förskräckligt klumpig och stel och orörlig jag blev bara för den ganska lindriga skadan, fick jag en fingervisning om vad jag behöver. Det räcker inte med stavpromenader - jag ska använda gymmet vi har i skolans källare. Lovar!


Apropå det jag skrev om Stjärnorna på slottet: jag såg raka motsatsen igår. Dokumentären om barnen från Jordbro, som sänts i flera omgångar. De börjar bli medelålders nu och har fått perspektiv på sina liv. Jag satt som klistrad vid teven, torkade en tår då och då, och fascinerades av det äkta i de här människornas livsberättelser. Inga "vanliga" människor precis, utan precis så unika som vi är allihop.


Jag blir alltid tagen av tidsperspektivet i sådana dokumentärer, och speciellt de som är så pass nya att jag själv minns alltihop - det som kändes så nytt och fräscht och viktigt då i början av 70-talet.... är gammalt och omodernt och passerat sedan länge. Och den tiden vi gör så stor affär av just nu, är lika passé om några år... Ack ja. De där dagarna som kom och gick, inte visste jag... etc.


Om en timme ska här traditionellt gås på nyårsbön i kyrkan - och direkt efter till torget där det är tal och sång och marschaller i mängd. Vid 12-slaget ska jag testa om fyrverkerifunktionen på nya kameran börjar blixtra - eller bara gör fina bilder av allt blixtrande som vi ser från balkongen. Just såna kvällar är det rätt bra att bo på gräddhyllan... :)

Titta bort nu alla som inte vill se min tigande glada gumma - från det här hållet är hon inte så sur som vampyren nedan.... Mina knäbilder skulle kunna illustrera att man kan se saker olika från olika perspektiv...
(Nej - jag måste göra den lite mindre - hon blev ju skäggiga damen i stort format!)

Vi ses nästa år! Ha det så bra till dess!

VARNING

Varning



varning



varning



för....



Blodtörstig bild...
Så blir det när det inte är nåt att se på teve.... kreativitet?

Skäggstubben är förmodligen jeanstygsfibrer...
Nu har jag tittat på Stjärnorna på slottet.... och är totalt fascinerad. En hel serie om människor med verkligt människointresse - fast bara för det egna egot. Jag tycker serien borde heta

Jag, JAG, J A G

Och jag bara älskar att reta mig på deras egotrippar och det låtsade intresset för varandra.

Långsamhetens lov...

Jag läste en bok med den titeln för ett par år sen. Och nu känns det som om jag genomlever ett sånt... Hade inte tänkt jobba hårt alls - men inte riktigt tänkt mig ett så långsamt lov... Att gå uppför trappan med ett ben i taget - krampaktigt fasthållande i ledstången... och ner... ett steg i taget... Det tar sin tid!

För att inte tala om promenaden som doktorn absolut tyckte jag skulle ta - varje dag... 1½ km på 45 minuter... Hann få i mig en hel del luft... alltid nåt. I övrigt har jag mest legat på soffan och blivit uppassad - det känns bra. Snabbt vanebildande.

Jag verkar ha klarat mig utan inflammation i trädstammen jag släpar på, än så länge... tryckförbandet är borta (var som en dröm att få duscha!) men det innersta, halvt genomskinliga plåstret får jag inte lossa på förrän i morgon när det ska rengöras och bytas... det ser inte ut som om jag har nån lust att se vad som finns bakom... för jag anar... Och lovar: ingen bild!

Det är ganska tyst i huset utan trampet av små skor - och inte av 40:or eller 46:or heller för den delen. Det är så tyst att jag nästan hör hur vi tänker, gubben och jag. Det luktar vitlök från potatisgratängen i ugnen.... mmmmm..... och Lynley på tv ikväll... jag står nog ut med mitt långsamma lov...

Empati

Tack snälla rara för alla värmande omtankar! Det känns betydligt bättre när jag fått mig ett gott skratt åt era kommentarer. Och komplimanger om snygga knän... de tackar jag extra för - doktorn konstaterade nämligen att hela den centimeterdjupa glipan bara hade tagit i fettet... När jag känner efter på det andra knät känns det som ett tunt hudlager mot benbitar - men det är tydligen en massa tjockt med fett gömt där under. Kunde ju bett henne ta fram sugen...

Sen följde jag den här länken till en av de trogna läsarna och blev alldeles varm om hjärtat. Jag gratulerar och önskar all lycka i fortsättningen!

Som vanligt har jag några som skriver mail i stället för att kommentera här - men den här lilla tröstesången passar så bra att jag kopierar. (Tack Maria!) Ta gärna en liten sångövning vid datorn. Melodin är förstås: Min kära lilla ponny... (Fast jag rättade från "han" till "hon". Min läkare är en kvinna.)

På två små ben går jag
när jag går ut från ett stall
går ut, går ut, går ut från ett stall
men jag såg inte tröskeln och detta blev mitt fall
detta blev mitt fall
Vad det gör ont uti mitt lilla ben
se det kom blod och doktorn hon fick sy
om jag nu tar det lugnt
så får jag inga men
då om ett tag är jag som ny

Nu ska jag ta en extra koll så att inte allför mycket blir kvarglömt när lilla solskenet åker hem. En långsam, strakbent tur... Jo, jag får böja på knäet, men då gör det riktigt ont i stygnen.

Det blir inte alltid...

...som man tänkt. Efter att ha hälsat på en bloggläsare i stallet - en ganska anonym där mellan hästarna - kom jag inte alls hem som jag tänkt. På väg ut genom dörren till ridhuset hände något så där snabbt som det gör ibland. Det fanns bara ett halvt trappsteg, hjärnan och foten samarbetade inte och strax låg jag på knä. Det gjorde rätt ont, så jag drog upp byxbenet för att kolla om det blev skrubbsår - och såg mer av mitt innanmäte än jag någonsin sett förut - det glipade rejält, nästan en decimeter brett och lite för djupt för min smak. Två trevliga herrar letade rätt på första förband och skjutsade mig till vårdcentralen efter några telefonsamtal.

En äkta bloggare har förstås kameran med överallt: Som tur var hade min vanliga distriksläkare jour och tråcklade ihop mig snyggt och fint med sex eller sju stygn - maken kom och letade rätt på mig och efter en timme var jag hemma igen. Jag hade tänkt mig bli ordinerad uppassning och vila och sånt, men därav blev intet. Jag ska gå och röra mig som vanligt. Dock ej knäskura golv eller bugga...

Ett år i förväg

"Framförhållning" är bildtexten till den här bilden. För jag måste ju redan nu tänka på att hitta en bra framsida till nästa års adventsnummer av församlingsbladet. När det går i tryck i början av november är det svårt att hitta motiv annat än i varuhusen.... fast det kanske vore nåt? Ett anti-mammon-nummer... Det gick åt några tändstickor, men trots många försök blev nog första bilden bäst ändå - och som vanligt blir den suddigare via blogger än på riktigt. Jag är ganska nöjd med den oväntade auraglorian hon fick...
I dag ägnar vi oss åt att snyta det lilla barnet, äta upp rester, spela spel och studsa i sofforna - och mormor skriver mellandagsbrev till alla som inte fick nåt julkort...

Tomten

Å, vad jag har väntat idag! Först sov jag så länge som möjligt för att inte behöva vänta så länge. Sen tittade jag efter om paketen låg kvar under granen. Den klädde jag nästan själv i går kväll. Sen skulle vi äntligen äta. Morfar och jag tog hand om räkorna till äggen.Sen var jag först vid bordet - men väntade förstås tills de andra kom innan jag högg in på maten. Ju fortare uppätet... desto fortare skulle nog tomten komma...

Så här jätteglad blev jag när alla ätit upp:

Och så här glad var mamma, för hon väntade minst lika mycket som jag:

Och sen - äntligen kom han! Fast det var ju synd att min morbror inte fick träffa honom....

Först var jag lite rädd, det var en så gammal tomte, med rynkor och skägg och glasögon, men jag blev modigare och modigare och till slut hjälpte jag honom med paketen.
Nu är det mer firande hos min farmor - och jag tänker då inte sova som dom gjorde allihop hos mormor så fort paketen var klara... Förresten - ska jag säga vad som var det roligaste? Jo, titta i granen, där ligger ett kuvert. På kuvertet stod det: Följ tråden, och så var det en tråd fastsatt i den. Jag höll i tråden och mamma gick bakom och nystade upp, genom köket och hela huset upp till mormors garderob - och där stod mammas gamla dockskåp!!!! Sen blev jag ännu gladare när jag hittade grejer att möblera med i andra små paket. God jul på er!

Dan före dan...

Jag tror aldrig att jag varit så avslappnad inför en julhelg - mest beror det nog på att jag inte måste upp och sjunga med barnkören vid krubban i morgon förmiddag... och inte heller behöver jag sjunga i midnattsmässan. Fast det senare skulle jag ju vilja, men då finge det bli bland basarna... och nog skulle de tycka att det vore kul, men jag tror inte körledaren vill ha mig där.

Inte heller några åldriga släktingar att pyssla om. Visst kan jag sakna dem ibland, men det var inte bara lattjolajbans att ha sällskapssjuka äldre på besök i flera dagar. Under en tioårsperiod hade vi någon ensam åldring hos oss. Nu finns ingen av dem kvar. Vi är äldst...

Vardagsrummet i "solnedgångsskick". Funktionen "solnedgång" ger ett gammeldags skimmer- inte ett dammkorn syns... :) Endast röda dukar + kuddar + ljus +(ännu outslagen) hyacint. Inte en tomte i sikte. (Den märkliga tingesten hitåt på bordet är en trasig julgranskula...)

Nu passar jag på att surfa runt och läsa julhälsningar bland bloggarna innan barnbarnet med föräldrar kommer för att tjuvstarta med litet julbord. Den unge fadern jobbar i morgon, så det är enda chansen att få fira lite ihop. Och morbrodern väntar ivrigt på att få hjälp med att klä granen och koka knäck.

De fyra olika sillsorterna blev testade och betygsatta i går - men jag hade svårt att rangordna eftersom jag gillade alla lika mycket. Maken satte senapssillen som nummer ett.

Disk... det tråkigaste med julmatshelgen. Men i år har maken lovat att ta hand om ALL disk. För då räknar han med att slippa fixa mat... jag känner honom!

I skamvrån

Jag ska alldeles strax gå och ställa mig i skamvrån och dra på dumstruten... fick ett mail från en okänd dam - helt säkert en Vän av Ordning (fast numera kanske man ska säga "fan av ordning" - med lite förtyskning av uttalet på "vän av" blir det rätt :) ... Nåväl. Vän av ordning hade köpt en barnbok i ett antikvariat, googlat på bokens titel och kommit till ett blogginlägg jag skrev i mars förra året. Där gjorde jag en lista över böcker jag minns.... och skrev fel författare till den här boken. Vojne vojne. Damen lät mycket upprörd i tonen, att jag "som verkar vara en kompetent människa" skriver fel författare...

När jag tackade för påpekandet fick jag till svar att om jag bara skrivit fel en gång hade hon haft överseende, men att jag gjort det två gånger gjorde henne arg. Jag avstår från vidare korrespondens, för jag tror inte det hjälper att förklara att om jag skrivit rätt första gången, hade jag inte skrivit fel andra - eller vice versa.

Faktiskt brukar jag dubbelkolla om jag är det minsta osäker, även stavning kollar jag då och då trots att jag tycker mig stava rätt bra - men här hade jag i alla fall blandat ihop två kvinnliga barnboksförfattare. Att de var samtida är en klen tröst. Men visst skulle jag bli sur om nån annan stod som författare till någon av mina böcker... så jag skäms lite i alla fall. Och gör härmed högtidligen avbön för detta fatala misstag. Förresten - när jag ändå är igång kan jag säga som sonen när han var i 4-årsåldern och gjorde en del sattyg: Förlåt för allt!

För några år sedan hade vår skrivarförening (numera nedlagd) en kväll där vi läste upp egna och andras alster - och när jag var klar med min berättelse och kom tillbaka till bordet, frågade min dotter om det inte var jag som skrivit det jag läste. Och det var det ju - men konferencieren tackade för stycket av Moa Martinson... vilket jag inte hörde när jag skramlade med stolen. Jag rättade honom dock inte - tog det som en komplimang...

Behöver nog inte...

...tala om att jag suttit klistrad vid teven en timme och tittat på den skönsjungande snyggingen från S:t Anna... och hans kusin... och hans fastrar som jag känner ... och en av mina tonsättare... Nej, det behöver jag nog inte. Och inte behöver jag skryta med att han och hans kusin sjunger var sin låt på min myspacesida... Nej, det behöver jag nog inte det heller... För det har jag ju gjort några gånger förut...

Jag gnolar bara vidare: "... Jag mötte Lassie...."

Uppdaterad: Nu gnolar jag på en annan låt... fick nyss mail om att den fjärde låten på min myspace-sida (länk till höger) ska framföras i en tv-gudstjänst om nån månad... jättekul!!! Mer sånt för ett gott julhumör! Naturligtvis kommer jag att flagga rejält när det blir dags... :)

Gnolar och gnolar... jodå, jag är bättre i halsen, men jag gnolar förstås bara inne i huvudet. S.k. öronmask... Och jag tror att jag blev lite bättre efter det mailet...

Om Gud vill ha - sillsallad...

Två gånger i kväll har jag hört frasen "Inch'Allah" och numera vet jag att det betyder "om Gud vill", men det visste jag inte när en låt med den titeln låg på hitlistorna i Österrike 1967. Jag var på språkresa och vi dansade till den varenda kväll.

Kompisen, som inte spelade Allan, han hette så, tyckte att det lät som om de sjöng "Sillsallad". Han ville absolut köpa en skiva med låten och vi gick till en skivaffär. Allan hade redan översatt titeln till tyska och sa till expediten:
"Ich möchte eine Schallplatte kaufen. Haben Sie Heringsalat..." alltmedan jag dog av skratt och i stort sett föll ihop på golvet, och expediten inte förstod ett dugg... Säkert tänkte han bara "Dumme Schweden".

Men - with a little help from my friends (en annan populär låt på den tiden) fick vi med oss var sitt exemplar av "Inch'Allah" hem.

Och varenda gång jag hör nån säga "Inch Allah" översätter jag det förstås till både "Sillsallad" och "Heringsalat".

Vilodag

Det är inte klokt så många kloka gummor det finns bland bloggarna! Tack för alla råd och tips och glada tillrop!

Det blir inga detaljer om hostan och strypkopplet som verkar sitta innanför huden kring halsen på mig. Jag skrattade gott åt Matildas funderingar om varför just svenskar bloggar så mycket om det som kommer ut ur kroppen...

Själv brukar jag undvika det temat, men i går läste jag en noggrann beskrivning av hur en katt sket på hela köksgolvet och varför och ... "tur att jag inte är äckelmagad" skrev bloggaren.

Längre än så hann jag inte innan jag spydde över vad kattägaren drog fram ur kattfans ändtarm... Urk...

Det blir inte heller nån länk dit, eftersom det är en blogg jag smygläser... alltså: jag ger mig aldrig tillkänna där. Tycker bara att det är så spännande att följa ett liv som är så diametralt motsatt mitt eget som det bara går. IRL känner jag ingen hårdrockarkvinna som är piercad och tatuerad över hela kroppen, byter karlar med ena handen och gör små söta vykort med andra... Jätteintressant! Nu är luften utanför mitt fönster alldeles rosafärgad - inte blågrå som den var för 15 minuter sen när jag tog bilden på min soffutsikt där jag tillbringat största delen av dagen härligt händelselöst: Jag har löst två korsord, läst flera trevliga julbrev och tittat på min amaryllis. Dricker mycket och varmt och har lindat en sjal om halsen. Lider inte precis, så länge jag inte hostar... ingen stress känner jag heller... Hade jag varit frisk hade jag just kommit hem från skolan och inte orkat göra nåt ändå.

Jag trodde maken skulle tycka att det var lugnt och fridfullt här i går kväll när jag inte kunde prata - för det kan jag verkligen inte. Det är tvärstopp. Men han tyckte inte det... Intressant.

Insjungen och utsjungen...

Jodå, nog är julen insjungen - men min röst är utsjungen... Kände redan under första konserten i går att det började killa i halsen, och när den andra gick mot slutet fanns inte många toner kvar av min röst. I dag kraxar jag och det gör ont neråt luftrören till.

Länk till bild i dagens tidning för körintresserade (jag står till vänster - utanför bilden). Synd att inte solisten kom med i bild - 17 år och proffsröst, och jodå, jag fick tårar i ögonen flera gånger...

I dag släpade jag mig till skolan (hade inte pratat med nån än så jag visste inte att jag inte kunde prata) och så fort jag kom fick jag höra att klassen skulle iväg till kyrkan och öva, snabbt påkommet beslut... Att de glömmer informera oss som kommer in lite vid sidan om i klassen är mer regel än undantag, men extra fånigt en måndagmorgon kl 8 med förkylning på gång. Hem igen - och sov en stund innan jag stack till nästa skola. Men i morgon och på onsdag blir det vila och tystnad för min del. Hoppas jag fixar torsdagen med julbord och julklapp från chefen... Vill inte bli sjuk till jul...

Tradition

I drygt 50 år har julen sjungits in i största kyrkan här i stan, enligt samma program varje gång. Det enda som byts ut är några av sångerna - och så förstås sångarna!

Årets solist är den gossen som är längst i barnkören (huvudet ramas in av psalmtavlan) på den här bilden som är från.... slutet av 90-talet. Jag törs lägga ut den eftersom den dels var med i NT på nätet, dels har alla vuxit till sig och ändrat sig. Utom jag förstås... :) Fast jag skriker inte där på bilden. Jag mimar!

Årets solist har vuxit ca 1 meter... och fått en djup och vacker stämma. När han var med i barnkören hade han en ljus änglaröst, sjöng ofta solo då också. Det är så himla roligt när mina körbarn går vidare inom musiken - jag är nog nästan lika stolt som deras föräldrar. Lite lagom tårögd och så...

För precis 10 år sen gjorde jag mitt absolut första framträdande som dirigent på just den här stora julkonserten. Aldrig någonsin har mina ben skakat som den gången, tur att jag hade lång körkåpa! I flera dagar hade jag luftdirigerat för mig själv... och jag var nervös som bara den. Men det gick bra och till nästa år var jag lugnare. Kan dock inte säga att jag längtar efter att göra om det - jag är så nöjd med att "bara" ingå i vuxenkören idag.

Nu ska jag ta mig en rejäl promenad inför eftermiddagens och kvällens påfrestande övningar. Hosianna på er!

Glitter

Nu drar jag mig åt sidan ett tag - in i en glittrande värld som befolkas av tomtar och pepparkaksgubbar, stjärngossar och små tärnor....
Återkommer när sista tåget är avsjunget om jag inte ligger i luciakoma...

Och bara för att visa att jag är en kul en
kommer varje år till julen
Varje år på samma vis
denna dikt uti repris
Den har några år på nacken
men inga repor, än, i lacken:

Nu är den tid på året
när jag får stearin i håret
När jag ska klippa och klistra
och med ögonen gnistra

Överallt i vita skrudar
hör jag hesa lussebrudar
Då jag av sången gåshud får
fäller andra ömt en tår

Jag vägrar falla i trance
över pyssel och sånt trams
Jag slår omkring mig vilt
när jag ser flirtkulor och filt

Varje mamma med nån fart i
gör små klappar med nåt rart i
Men jag ryser och mår illa
om jag med kottar måste pilla

När andra morsor runt i köket kilar
lägger jag mig helst och vilar
Mina barn blir lyckliga ändå
när de köpekakor få
© Marianne Bokblad

Allt går igen...

Häromdagen läste jag hos en bloggare om gamla stickade tröjor i mohair, breda saker som blev omoderna... men det gäller bara att hålla ut - så kommer modet tillbaka. Jag höll inte ut. För bara ett par år sen åkte denna poncho i soporna - eller UFF-lådan var det nog...
1975 virkade jag den - "alla" hade såna i området där jag bodde. Min blev brun, brungul och beige... som det mesta jag klädde mig i då. Bilden är tagen på sensommaren -76 någonstans i Örebrotrakten, och det som döljs under ponchon är en 7-månaders mage. Jag undrar om jag fortfarande ser sådär förälskad ut... i mina nya fräscha ponchosar.... Jag undrar också vart makens ljusa lockar tog vägen... Myrorna?

Byxvidden på den ganska nyblivne, då 23-årige maken, har också återkommit. Att mina byxor fladdrar beror enbart på att de var så stora upptill. Det här var innan man hade åtsittande mammakläder. Jag undrar när de stora kragsnibbarna kommer igen...

Spana in axelväskan! Jättemodern fyrkantig plastsak. Bars av maken enbart när jag var inom synhåll. Gäller än, aldrig väska för honom annars.

Och så ett tack för tipset om Bistro mässingsputs... det blev ju nästan löjligt enkelt. Var tvungen att pröva direkt. Tur att inte det fanns när salig mamma levde och putsade sina hundratals kopparsaker var tredje vecka. Var skulle hon gjort av sin överloppsenergi då?

Tomtar i kyrkan

Det har varit debatt i en liten församling nånstans i landet, där de vägrade släppa in luciatåg i kyrkan om barnen var utklädda till tomtar. Den debatten har vi inte här, idag var det nog 7-8 tomtar i kyrkan när den kyrkliga förskolan hade luciatåg i gudstjänsten. En liten knatte sjöng solo: "Jag såg mamma kyssa tomten"... Det var hur gulligt som helst och de lockade dit en stor skara släktingar som jag sällan eller aldrig ser i kyrkan annars.

Det är inte många år sen som det var debatt om huruvida lucia skulle släppas in i kyrkan alls, men gränserna tänjs och snart har vi trollen där också... kanske bättre att ha dem där än annorstädes... :)

Jag är ganska involverad i Svenska kyrkan och tycker att det är märkligt att det finns så himla många som aldrig går till kyrkan utan orsak (alltså dop, konfirmation, begravning, skolavslutning m.m.) men som alltid har åsikter om hur det ska vara. Den enda gång om året de går dit, då minsann ska det vara som just de vill. Att man kan engagera sig och vara med i olika grupper där man verkligen kan och får påverka, det har de inte kläm på.

Om inte prästen går med på dittan och dattan och diverse pop- och rockmusik vid begravningar - då hotar folk med att gå ur kyrkan.... om inte pappan får leda fram bruden till maken vid bröllop - ja, då går man ur kyrkan. (F.ö. är det inte alls en svensk sed som många tror, det är från filmer folk har fått den idén.) Då spelar det ingen roll att det betyder att pappan ägt dottern och sen lämnar över henne till maken som en egendom... Gissa vilket liv det skulle bli om det hade varit sed här och kyrkan påbjöd att alla skulle göra så! Då skulle vi få det hett om öronen.

Alltså. Jag tycker att kyrkan ska vara en öppen folkkyrka dit alla är välkomna, men jag tycker inte att vi ska vara som en vindflöjel och inte våga stå för vad kyrkan är. Som när någon till en begravning bad prästen "tona ner det där med Gud".... då tycker jag man ska överväga en borgerlig begravning.

Pepparkakor...

... bakar jag inte nuförtiden. Prövade en gång för drygt 20 år sen, de blev inte snygga men dock ätbara. Enligt ett felsökningsschema i Allt om Mat hade mina skapelser vartenda fel... ojämna, bubbliga, fläckiga... ja, allt.

Året efter gav jag upp det där med kavel och ugn - och vi åt råa pepparkakor... Det gick bra det med. Numera köper jag.

Hos Lilla B läser jag om feluttal av ovannämnda kaka, och minns en sann historia från sent 60-tal när grannbarnen i trappuppgången diskuterade sina fäders namn. Flickorna var runt 2-3 år, och den enas mamma hörde denna dialog:

- Min pappa heter Peter. Vad heter din?
Den andra lilla lilla tjejen visste att pappa Pekka hette ungefär som en kaka, men kom inte riktigt ihåg vilken. Hon funderade ett tag, och svarade:
- Han heter Kex.

Regn

Det har regnat hela dagen. Eftersom jag jobbar inomhus störde det mig inte under förmiddagen. Sen var det i stort sett folktomt i alla affärer... lugnt och bra. Tack för det, regnet! Och när jag la mig på soffan, tände adventsljusstaken i fönstret, drog över en filt, satte på Josh Groban (ÅNÄTACK! Inga snuskiga fantasier!) och somnade - då blev jag inte heller störd av regnet.
Resten av kvällen tänker jag tillbringa framför brasan och strunta i regnet - Bloggblad har visst blivit lite suddig i ögonen redan, tror visst någon... Men nej! Hade det inte regnat småspik skulle jag ha vilat kameran mot biltaket och det hade blivit så fina små ljus. Nu ska jag däremot gå ner och öppna en pava vin. Ekologisk. Nästan hälsokost. Sen törs jag inte ta några bilder...
Min lilla egenhändigt stulna julgran har vuxit sig så stor att jag fick ta till en pall för att nå upp. Förra året satt ljusen betydligt tätare! Alltså - jag stal den i skogen som en yttepyttig liten planta för 8 år sen...

Inte bara fransarna rymmer...

Nu är jag irriterad på blogger! Mina svar på era vänliga kommentarer har för tredje gången (inte på samma inlägg) försvunnit ut i cyberrymden. Så alla ni som svarat angående fransrymning - tro mig - jag har svarat. Blir så glad åt kommentarerna - och jättearg när jag ser att det jag svarat bara är borta. Ändå sitter jag där och väntar tills den lilla rutan kommer där jag måste klicka att jag törs släppa ut det jag skrivit. Vart tar det vägen?

Lika irriterande är det att det inte går att kommentera och få en länk till sin egen för dem som har annat bloggsystem än blogger - och de som inte har nån egen blogg kommer tydligen inte in alls längre. Har fått ett par mail om det, men när jag prövat som anonym funkar det.

Alltså: jag har läst och flinat åt era svar och även svarat, men hinner inte göra om det - måste ta mig samman nu på lediga dagen och göra allt sånt som jag inte gör annars... får inte fastna här medan det är ljust ute. Jag vill inte stavgå i mörker (så det är redan avklarat) Jag kan inte stryka gardinerna till köket i mörker....(De gula jag har matchar inte adventsljusstaken, annars hade de kunnat hänga kvar...) och så har jag fredagskaka i skolan i morgon.... ananaspaj blir det. Och så tvätten... och så disken.... och så... det var nåt mer... Jo, jag ska koka rotsakssoppa till lunch också!

Höra mer?

Om någon såg Go'kväll och den stilige yngligen som sjungit musikal i London och vill höra mer hur han låter, så sjunger en av mina texter på min plats på MySpace... Den första - den om himlen. Lite längre ner sjunger hans kusin "I skuggan av New York", hon sjunger annars musikal i Wien.

På rymmen...

Nu har jag börjat förstå hur vissa saker hänger ihop.

Jag har alltid förr haft långa och täta ögonfransar, men har upptäckt att de varken är långa eller täta längre. De har liksom dragit sig tillbaka, och nu har jag förstått att de rackarna är på rymmen... Att de är dom som sticker upp lite här och där och en och en: mellan hakorna - på kinden - i näsborrarna - och neråt halsen...

Jag skulle aldrig köpt den där spegeln med 10 gångers förstoring...

Ute på nätet

Och här är länken till församlingsbladet - jag vet att det finns en del som är intresserade. Ni som inte är det kan ju bara låta bli att klicka.

Glöm inte att komma ihåg att bilderna blir förvanskade, de är jätteskarpa och fina i pappersversionen.

Nu har jag släpat mig upp ur soffan... somnade till flera gånger... det tog på krafterna att stå och hoppa i flera timmar för att inte fötterna skulle frysa bort igår...

Adventsljusstake

När julen är slut, slänger jag bara in adventsljusstaken i ett skåp - och där står den till nästa gång. En gammal ärvd stake i mässing. Det tog många år innan jag kom på idén att putsa den - trots att jag putsar andra mässingsstakar lite då och då...

Jag är alltid livrädd att glömma ljusen och få fjutt på hela huset - - så i år har jag bytt mossa mot sand. Nog för att vi bor precis bredvid havet, men inte är det sandstrand och snäckor där, inte... Sanden har jag snott vid grenen i Skagen, men tomten har jag inte snott, den är fådd. Nu är staken putsad och i dag har första ljuset tänts. Inget adventsfirande var planerat, men båda barnen (nåja, de är mina barn även när de blir rynkiga och gråhåriga) kom hem. Trevligt! Och saffransbröd fanns att köpa på marknaden där jag inte ... äsch. Läs själva nedan! Christina W ville se min adventsljusstak och här är den - fast nu står den inte på diskbänken. OBS!!!! Ingen disk framme - maken har gjort sitt.

Min karriär som knalle...

Näe, det gick inget vidare. Knallelivet är inte min grej - eller rättare: muddar och böcker var inget för skogsfolket i övre medelåldern norr om Bråviken... Fast det gick ihop sig! Jag sålde ett par muddar - så hyran för bordet blev betald... och även de två (nit-)lotter jag tog. Och en erfarenhet rikare är jag - och fylld av en mängd frisk luft.

Jo - jag sålde nästan en bok. Om det räknas... det var en dam som bodde i ett hus intill som var SÅÅ intresserad, skulle bara gå hem och hämta pengar - och kom aldrig tillbaka... :)

Intressant att höra kommentarerna om muddarna... "Vill du ha ett par såna här?" sporde en man sin fru.... "Näe, jag vill hellre ha ett par vantar" svarade hon med rynkad näsa.

En annan äldre gentleman frågade sin hälft samma sak. "Näe, såna där var moderna för flera år sen..."

Så det är inte bara av barn och fyllon man får höra sanningen... :)

Nu har jag lagt ut muddarna på en alldeles egen blogg. Klicka här: http://www.muddar.blogspot.com/ men känn för all del inget köptvång...

Vad har hänt?

Svimma inte - men här kommer en matblogg från en som bara lagar mat för att hon måste.

VÄRLDENS GODASTE GRÖNKÅLSSALLAD.

Tyvärr har jag inte hittat på den själv, jag fick receptet av en hemkunskapslärare för många år sen. Det är sällan jag har de tre ingredienserna hemma samtidigt, men i dag!!!

Jag erkänner att jag inte alls trodde henne, tyckte att kombinationen lät märklig - det skulle vara russin i också, men det gillar jag inte i vanlig mat.

Grönkål, avrepad, nån näve sådär....

Ett skalat äpple

Lite vispgrädde.

Hur mycket av varje? Det blir lite olika. Jag har en gammeldags matberedare från vår lysning vintern -74, den hackar jag grönkålen med. Byter skiva och river äpplet. Byter tillbaka och mojsar ihop det hela med en skvätt grädde. Hur gott som helst, saftigt och lagom syrligt. Står sig ett par dar i kylen, blir lite brunare, men smakar lika gott.

Och nu är nog färsbiffarna färdigstekta...

Nytt fast gammalt

Jag försökte lägga in en filmsnutt på barnbarnet när hon förklarar hur man tittar på film och har myskväll - men det gick inte. Och så igår fanns filmen där... den som vill se den får scrolla ner till den 18 november, under rubriken "snart", den la sig på den dagen jag försökte.

Makens kommentar: Hon får minsann! Men om jag lutar mig mot en kudde blir det ett himla liv...