Gnäll i repris

Nu är datorn rensad och magpumpad på allt ont, men tillgång till min favoritlista på nyligen medgives icke! Jag har skaffat nytt konto, och det gick bra en bit på väg, men jag kommer inte in på det nya heller... Så nu lär jag missa många uppdaterade bloggar (till fromma för livet utanför cyberspace... )

Då ska jag se om det går att få in en bild då.... (fast det blir inget från dagens vedermödor som inskränker sig till bokläsning å sofflock... ) Jo, men titta! Här är filtstickegarnet!
Jag började sticka igår, men det är svårare än svårt sticka med luft... det o... (vad det nu är o-at, spunnet, tror jag?) går sönder vid minsta dragning... och klistras ihop med lite saliv. Det går inte fort att sticka med två trådar samtidigt när en av trådarna - och ibland båda - går av i ett kör. Men jag ger mig inte! Förhoppningsvis behöver jag inte mössan än på ett tag...
Nu kommer konsumentgnäll... Eller ska jag kalla det tjockisgnäll? Kolla här:Detta är linningen på ett par strumpor à la mode... s.k. leggings. Förmodligen är det inte meningen att lönnfeta tanter ska ha slika.

Nu hör jag att nån tänker att jag ska hålla mig till rätt storlek - men si! De görs inte större än så här, storlek 44-46, vilket brukar vara rätt i andra kläder. I löst tillstånd är öppningen 40 cm, vilket inte överensstämmer med mitt midjemått. Förmodligen inte heller med någon annans som har denna ganska vanliga damstorlek. Att dra ut linningen till mer än det dubbla (ja, jag gör vad jag kan för att minska det), det gör ont i även i rätt mjukt hull.

Även om det ser ut som ett skämt, så tycker inte jag det är roligt... Och! Det finns faktiskt en och annan som har bra mycket mer airbag än jag, vad gör dom? Avstår? Klipper upp?

Jag har ett eget knep... om det lyckas återstår att se. Stolsryggen och jag har ungefär samma mått runtom.... Och jag lovar - om det inte var meningen att det skulle bli uttöjd, då hade de (eller den) tappat spänsten på en kvart...

Vanliga strumpbyxor görs i större storlekar (inte de tunna av fin kvalitet, bara kärringstrumpor) så där köper jag st 48-50 och får stå ut med att de korvar sig runt fötterna. (Gissa varför jag sällan har kjol och strumpor!)

(Åh, vad jag älskar parenteser!)

Utestängd...

Jag undrar om det finns nån tanke bakom att jag inte kommer in på min favvolista på nyligen.se. Lösenordet funkar plötsligt inte, och jag har prövat med reservorden, men icke... Kanske är det en fingervisning från Cyberspace om att det finns lite annat att pyssla med på småstunder, än att läsa bloggar...

Kanske meningen att jag ska ta mig an en vintermössa som ska filtas i tvättmaskinen...?

Jag noterar att det hänt en del annat, som t.ex. att datorn inte vill släppa in mig i kommentatorsbås... och att plötsligt mina favoritlänkar låg i bokstavsordning... och att jag inte längre kan lyssna på sommarpratarna genom datorn... Jag har en stark misstanke om att en mig närstående person gjort nåt med min dator. Här får bli räfst och rättarting.

Nähä... det gick inte att lägga in en bild på filtgarnet som jag just ska börja sticka på. Inte det heller... vad mer kan datorn hitta på för att sabba?

Lite sent, men...

... nu som först ligger den som länk och jag vill inte lägga ut den innan den redan är på nätet. Sommarnumret av KANALEN, mitt skötebarn, det här numret kom ut för en månad sen i alla brevlådor i församlingen. Som vanligt en brasklapp om att trycket och bildskärpan är betydligt bättre i papperstidningen.

Jag behöver hjälp till nästa nummer! Det verkar som om ingen vågar fråga något... men visst har ni väl frågor? Titta på sid 5, i rutan "Fråga prästen". Full anonymitet utlovas - maila gärna frågor om stort och smått (om du är för blyg för att skriva dem här), min adress är mitt förnamn@efternamn.com men tro inte att det funkar att klicka på länken... :)

Den ena frågan kommer från en bloggare, men jag säger förstås inte vem!

Sångkurs

Tänk, jag trodde att jag skulle ligga som ett vrak idag… men ack, så fel jag hade. Energikicken från sångkursen sitter i, jag har studsat iväg med stavarna i en timme och inte vrakat alls, bara suttit i solen och lyssnat på dagens sommarpratare och så sakteliga landat.

Om sångkursen skulle det handla, några kanske minns att jag skrev om samma kurs förra året, och även -05. (Nej - jag skrev inte då, det var veckan innan jag började blogga, men då var det en fyradagarskurs med några fler ledare.)

Kristina Shtegman, med rötter i den ryska myllan (som det stod om henne i en artikel på nätet) är konsertpianist i världsklass och har utbildat sig även till sångpedagog. Hon brinner för att lära ut hur sång och hälsa hör ihop och kan sammanlänkas med andningstekniker av olika slag. Hur vi kan lösa upp spänningar och prestera mer, och framför allt: hur vi ska våga mer; att det inte finns nåt som heter ”det kan jag inte”… eller ”det är för svårt”.
Kristina kular en dalakoral i S:t Anna kyrka

Vi gjorde övningar i tensegrity (finns att se på you tube om man söker där på det ordet) i solen ute på gräsmattan, med fågelkvitter och vindsus som ackompanjemang, och vi gjorde sångövningar inomhus med Kristina som ackompanjatör. För henne finns inte: ”den sången kan jag inte…” Släng fram vilka noter som helst, eller nynna en melodi som ingen hört, och du får komp i vilken tonart som helst… Två skönsjungade damer övar på sin duett till kvällens konsert

En och en fick vi lektioner inför gruppen. Innan vi började, var det två som absolut inte tänkte sjunga solo alls, men i går kväll i kyrkan fanns det inga såna tankar längre, utan alla sjöng. Vi var nog ungefär lika nervösa allihop, men känslan av att det satt ett gäng och lyssnade som ville att alla skulle lyckas, var som en varm luftström som hjälpte till. Flera av besökarna sa att det kändes att det var en extra varm stämning i går kväll.Som avslutning sjöng vi Härlig är jorden tillsammans - vi hann öva en gång... helt ljuvligt med hur många stämmor som helst... eller... njae, i alla fall lite mer än fyrstämmigt när Kristina la på en extra överstämma à la kulning.

Vi gjorde även Dao-yoga. Finns att läsa om här. Satt även då ute på gräsmattan och gjorde lätta massagerörelser som var avslappnande och gav ett otroligt lugn. Lite motsatt verkan mot tensegrity som ger mer utåtriktad energi.

Jag som inte tycker om att sjunga låga toner, fick lite nya verktyg att hitta rätt på ett annat sätt än jag har lärt förut. Nu gäller det att få in det i systemet… att tänka mer på resonans än på var tonerna är… hemläxa. Hur det lät...? För första gången i min treåriga blogghistoria sjunger jag i bloggen här nedanför -lyssna den som törs... men eftersom ingen av er vet hur jag brukar sjunga är det ju ingen som märker nån skillnad, men att jag är lite nervis märks nog...

Sångkurs

Och ungefär så här lät det... fast - jag ser att bilden blev lite ihoptryckt när maken klippte ner sången i ett annat format... Hm... känsligt det där...

Den som vill veta hur sången låter på riktigt, kan klicka på länken i högerspalten, där det står FYRA AV MINA LÅTAR.

Efter kursen...

... Egentligen är jag precis hur trött som helst efter två välmatade kursdagar med en 60-årsfest som extra och privat inslag i går kväll... Men - nu är det ju så att man blir superpigg av att sjunga, och speciellt när man varvar upp till konsert som avslutning... och dricker kaffe efteråt...

...så jag kommer nog ändå inte till ro förrän om ett par timmar. En kvalificerad gissning: morgondagen kommer att tillbringas i viloläge...

Här sitter en kurskompis - tillika f.d. granne och körkompis och förstås allmän kompis... och jag och väntar på att vi äntligen ska få visa vad vi lärt oss på kursen... (m.a.o. att det äntligen ska börja så vi blir av med nerverna...)

Det kommer lite mer bilder och kursinfo i morgon... Hur det gick? Hmmm... Inte gjorde jag precis som "fröken" hade lärt mig... fast jag hade tänkt det... Men det kunde varit värre... jag kunde ha snubblat på sladden, jag kunde ha kommit av mig, jag kunde ha börjat joddla... ja, en himla massa kunde ha hänt. Det kändes lite som en gruppgrej, trots alla soloinsatser, och det var väldigt tryggt och bra.

Det var så himla roligt, så god stämning och vi lärde oss en himla massa matnyttigt. Så alla som är intresserade av sång och tensegrity (och så nån yogaform som jag inte kan stava till): Kom igen i morgon, framåt kvällen har jag nog rest mig igen och tagit reda på hur det stavas, och kanske blir det ett litet sånginslag...

Vart tog den stygga lilla sockan vägen...?

Tack allihop som har kommit med tips - antingen kommer jag att följa råden att slänga alla udda eller bara köpa samma sort. har inte bestämt mig än. För alternativet att få alla att sno ena över den andra... då måste man ju vara ordentlig redan vid avtagandet och då går det genast bort...

I kväll har jag varit upptagen - bloggbesök av genomresande översättarbloggare med familj. Naturligtvis hörde mitt barnbarn talas om att det skulle komma två små flickor till mormor... Här följer en studie i hur det blir när man upptäcker att äppelkart flyter...

Man kan just undra om en fot flyter...

Ja, titta, det gjorde den!

Och se, då kom lillasyster ...

Och nu - nu ska jag packa ihop mig för tidig sänggång. Sångkurs på gång i två dagar... Sån där lite småläskig där man sjunger solo inför hela gruppen och får offentlig lektion... Kursen avslutas med konsert i kyrkan. SÅ kul ska det bli.

Makalöst...

Medan jag väntar på att det ska sluta regna så att jag kan ta min stavrunda, har jag kommit till botten på stryktvättskorgen - men hur kommer man till botten på problemet med makalösa sockor? Nån som vet?
Jag skulle ledigt kunna halvera all världens kärnavfall genom att stoppa dem i familjens sockor. Hälften försvinner garanterat spårlöst.

Flera fruktlösa parningsförsök har vidtagits, men det känns helknäppt med olika kvalitet och olika spänt i resåren och nyansskillnader i det svarta, så jag exponerar dem nu och lyssnar ivrigt på parningsläten. Eller är säsongen redan över?

Kul kulturtur...

Innan jag kastade mig över datorn i dag när vi kom hem från Tallin-turen, hann jag både äta och sova middag... men inte mer. Har en del att packa upp...

Tänk sån tur att SMHI har fel åt rätt håll ibland! Det var utlovat skurar över norra Estland för hela måndagen - men därav blev intet! I stället var det perfekt lagom strosa-på-stan-väder medan gräsmattan här hemma fick sig en rotblöta.

Vi var fler på resan än dottern (i turkos top) och jag, men när det gäller shopping... då vill vi ha karlfritt. De fick bära sen...

Lätt beslöjad himmel med sol ibland. Bra = inte så mycket kläder att ta av och på vid tröj- och sjalprovning... För sånt blev det en del... Helt underbara hem- eller bortastickade grejer, i mängd! Men nog har de stickande babuschkorna börjat inse att västturister är vana vid andra priser, för så billigt som jag hört talas om att det var för några år sen, var det inte. Men det gör inget alls, varför skulle vi som har det bra utnyttja att de har det sämre?

Vad det blev? Tänker inte bli modebloggare... Vill ju inte sno läsare från de där tjejerna som shoppar halvt ihjäl sig och tjänar på att blogga om det... ...men det blev en linneponcho och en liten kofta med kort ärm och... garn... förvånad? Någon?

Så här ungefär ser koftan ut, maskinstickad i lingarn. Det var mer än svalt på båten, därför fick min gamla vanliga älsklingssjal hänga med och hänga över. (När jag la ifrån mig den på en sticknings-affärsdisk för en stund, var det en kund framme och lyfte på den och undrade om jag köpt den i Tallin och i vilken affär i så fall, för en sån ville hon ha...) Den som står bredvid mig behöver jag nog inte presentera... Att det ser så tomt ut i baren, beror nog mest på att den inte var öppen så dags...

Självklart fick vi en dos kulturhistoria också... rundtur med buss... jätteintressant! Elisabet i Ystad gillar fönster - jag gillar hela hus. Fanns många intressanta. Här är det inte nån babuschka som är ute med soporna, utan fru Bloggblad som motionerar shoppingmusklerna. Det är inte min knallrosa sjal som speglar av sig på den smutsgrå betongen, och jag var inte klädd i grisskärt ... det är lillkameran som nog tog en paraplydrink för mycket i baren... den bär sig åt så där ibland. Nej, nu ska jag nog packa upp lite innan jag åker ner på sommarkvällskonsert i kyrkan. Ska nog klä ut mig till kulturlinnetant i nåt av sommarens fynd...

Inspirerad...

När jag läst om Lilla b:s barnbarn som vattnar, associerade jag givetvis till häromkvällen, när jag fick hjälp med vattning... Ni som inte har barnbarn har säkert redan insett att man lätt blir lite
galen... Vilket jag förstås inte alls skulle bli... jag som tyckte det var patetiskt med alla som tjatade om sina barnbarn... Obs! Det är ingen slump att allt matchar - vi har samma smak när det gäller färger.

Nästan skjuter ingen hare...

Jag brukar inte be om sympati och klappar på axeln, men nu känns det som om jag behöver det... Förra sommaren skickade jag ett barnboksmanus till 5 förlag. 4 av dem svarade rätt snabbt att de tyckte väldigt mycket om det och bla bla bla och något förlag hade funderat extra... men... tyvärr... Det femte förlaget hade jag helt glömt bort eftersom de inte svarat på nästan ett år. Och så kommer det här:

Till en början vill jag be så väldigt mycket om ursäkt för att du inte hört av oss tidigare. Men ditt manus hamnade i en av våra ”svårt att göra sig av med”-högar på skrivbordet och där har det stannat alldeles för länge.

Vi har läst ditt manus med stort intresse och tycker att det verkligen har potential. Men dessvärre kommer vi ändå inte att kunna ge ut det, eftersom *&* (förlagets namn) från och med 2009 enbart kommer att ge ut bilderböcker. Vi hoppas och håller tummarna för att du lyckas hitta ett annat förlag åt ditt manus.

Hon kunde ju nästan ha struntat i att meddela sig eftersom jag ändå tänkt bort den möjligheten. Visst är det kul att de gillade den - men varför vänta med att tala om det tills de slutar ge ut den sortens barnböcker??? Svepskäl? Jag kan annars alla olika varianter av "nej tack". Suck.

Ett av de större förlagen sa (genom en redaktör där) i teve att de inte alls ger ut något från någon okänd... Det var rätt skönt att höra det så där rakt på sak, för jag har redan förstått att de flesta tänker så.

Men det finns ju andra hobbisar...

Dilemma

I dag hade jag ett ärende till en utställningslokal. Jag skulle avlämna ett brev till en av utställarna och passade på att först beskåda hans alster. Och det var ingen konst i mina ögon, snarare det sämsta jag sett... Jag brukar gå dit en gång i veckan och titta på alla glada amatörer som ställer ut sina verk, även om det känns pinsamt ibland och jag får bita mig i läppen för att inte visa vad jag tycker. Verken verkar vara värk för en del...? Alla varianter är i alla fall representerade, ingen kvalitetskontroll, men ganska höga priser.

Att rita en halv julgran, en cirkel och en fyrkant med vit vaxkrita, måla över med blå vattenfärg, rama in det och ta 400:-.... Eller slira lite med akvarellfärg för lika mycket och kalla det nåt tjusigt... Några ansikten, i olika stadier av vrede, snabbt tecknade med krita ... inget jag vill ha på väggen, precis. Mina skolbarn brukar prestera mycket mer intressanta saker.

I alla fall. När jag hade överlämnat brevet till "konstnärens" far och vi pratat en stund, frågade han mig vad jag tyckte om hans bilder.

Hur svarar man på en sån fråga? Ärligt eller falskt? Hur skulle du göra?

Jag kan verkligen inget om konst, vet bara vad jag tycker om eller inte tycker om och ser därmed inte skillnad på dyrt eller billigt. Jag slingrade mig med det... att jag inte förstår mig på, inte kan bedöma... Man tar en risk om man frågar, därför brukar jag aldrig fråga vad folk tycker om mina sånger eller böcker, jag skulle bli jätteledsen om de skulle säga just det jag tänkte om de här bilderna: skräp.

Lite mer festkalas

Liten lagom studs för litet utrymme... men det är kul! Även mormor fick studsa lite.

Men vad är det här konstiga? Inte vet jag vad Karaoke är? Förrän efter en liten stund... när alla sladdar var kopplade.... Men jag fick inte sjunga ifred...

(Mormor gillar inte riktigt alla visor jag kan - men jag sjunger lite änglasånger emellanåt för att hålla henne nöjd...)

Tårtan tog fort slut...

Inte så svårt att gissa vem som fick tårta idag... men ljusen blåste vinden ut innan tårtan kom på bordet. Tyvärr finns det ingen tårta kvar att bjuda på, men väl några bilder... men först ska jag iväg ut till kusten och lyssna på en bekant som uppträder där. Vi hörs!

Så här långt...

...gick det smidigt och bra. Min färgstämda bokhylla har figurerat förr i bloggen, men varje år rensas somt bort, och somt tillkommer.... Man ska inte ha bokhyllor i sovrum, jag vet att det samlar damm, men där nere är mest fönster och här uppe mest snedtak.... det blir inte så många ställen att välja på. Och om jag ligger riktigt stilla, så gör nog dammet det också... Jaha... och den tomma hyllan då? Jo - det är den som fick mig att ta en paus. Det är där det jobbiga finns... gamla skolkataloger, inhäftade arbeten.... papper, papper, papper... slänga? Spara? Jag avskyr att ta ställning... för jag vet att om jag följer slänginpulsen, kommer jag att bara om någon vecka sakna just det papperet... Suck. Näe... jag tar nog fram min papperstugg i alla fall.... Sommarens stora mål är att rensa bland alla miljoner noter som jag aldrig lyckas få ordning på... men om jag lovar mig själv att inte blogga förrän det är gjort, kanske det blir en lagom press... jag är ju så nyfiken på vad ni gör i sommar...

P.S. Jag undrar om det görs färre grön- och brunryggade böcker, eller om det är slumpen? Ska kanske tillägga att jag inte har färgsorterat i de bokhyllor som trots allt finns därnere - bara bland mina specialare; såna som jag läser flera gånger, eller slår upp och kollar saker i ibland.

En liten blomma...

...till min blogg som fyllde 3 år igår och ger mig anledning till eftertanke:

Det har varit givande på många sätt att blogga - dels en träning i att skriva, dels (och främst!) har det gett mig ovärderliga vänner varav jag träffat flera stycken IRL och känt ett härligt systerskap med, dels har det gett mig en inblick i vad ni, kära bloggkamrater, sysslar med i er vardag (jag är rätt nyfiken av mig). Det har gett recept, sticktips, mönster, idéer, goda råd... men främst alltså: nya vänner!

Det försvinner några läsare då och då - och det tillkommer nya... några retar sig på nån kommentar och blir arga, andra skriver uppmuntrande mail att de blir på gott humör av det jag skriver... Ris och ros och många åsikter, precis som i det riktiga livet. Några tycker att jag skriver för privat - andra tycker att jag utelämnar allt som inte är solsken... Vem har rätt? Allihop, kanske? För så är det ju: ingen och ingenting är antingen det ena eller det andra.

Precis som många andra bloggarkompisar som just nu funderar på om de ska fortsätta, undrar jag också... vad tjänar det till? Jag vill inte bli en sån som måste blogga om något för att tycka att jag upplevt det... vill inte att det ska kännas som om jag bloggar om varje tanke som korsar min hjärna... vill inte att nån ska tro att de vet allt om mig för att de läser min blogg...

Men sen är det ju så roligt med kontakterna jag fått och får, om och om igen... och det är ju så roligt att sitta här och spåna... När jag började lite försiktigt, för att jag hade himla tråkigt den sommaren och behövde tidsfördriv, hade jag ingen aning om att jag skulle få så många läsare och hamna på listor... helt otroligt. För jag skriver ju sällan några åsikter (fast jag har en del!) eftersom jag inte tycker om skriftlig debatt, och jag skriver sällan om några stora händelser varken i samhället eller i mitt liv... utan bara lite ditt och datt.

Så nu - innan jag blir tårögd av rörelse - tackar jag alla goa och trogna läsare som käckt kommenterar och hejar på! Tack - tack - tack... Vink, vink! Förtydligande: Det kanske som låter om jag säger tack och adjö och vinkar farväl - jag tänkte mig mer att jag vinkar från berget... bara så där allmänt... tar emot folkets jubel, eller så och tackar för de tre första åren.... Lite sporadiskt dyker jag nog upp igen!

P.S. Tack alla som gratulerat - och jag behöver inga fler glada tillrop - jag kommer att höra av mig igen när jag har några bra bilder eller nåt annat på hjärtat! Jag behöver alltså inga klappar på axeln...

Medan potatisen kokar...

När jag nu har några fina bilder vill jag bryta min bloggfasta... Jag har varit ute och roat mig igen - på en av de vackraste platser jag kan tänka mig.

Svågern har fyllt år och detta firades med stort partaj i dagarna 2 på en liten ö längst ute i havsbandet där maken och hans syster har tillbringat sina barndomssomrar och som systern och svågern nu bebor sommartid. Och hyr ut ibland också, för den hugade spekulanten.

Först lunch på Fyruddens restaurang... Och sedan båtresa ut i diverse flytetyg... Och så var vi framme... fast den pyttelilla fiskestugan med ett rum klarade inte anstormningen, utan den gamla fyrvaktarbostaden som var militärförläggning och mycket hemlig i många år, men som nu ska bli vandrarhem, slukade lätt ett 30-tal gäster. När jag la mig igår, upptäckte jag att det redan sov två personer på golvet i den högra stugan nedan - när jag vaknade hade det fyllts på, så vi var 8 stycken - väl packade... på golvet alltså.... Fyren, som bara numera inte behövs men ändå tänds, fick vi gå upp i.... skulle jag våga? Jodå, jag vågade... höjden och utsikten var häftigt att uppleva, men hettan innanför glasrutorna och den smala kanten att stå på.... näe... inget kul.

Jag såg att kaffet nere vid vandrarhemmet började bli klart och klättrade ner igen... Maken och dottern lyssnar på guiden... eller för all del.. spanar mot Gotland som är närmsta grannen.

Det blir inga frestande festbilder från partajet nere vid bryggan... men det sista jag såg framåt tvåsnåret fastande på bild...

Nu piper det från spisen... potatisen är klar. Några fler naturbilder kanske jag hittar...

Tredje gången gillt...

... och den som inte läst blogg tidigare under kvällen kommer rakt in i händelsernas centrum och slipper gå omvägen runt natur och kultur... för nu tänker jag komma till Saken.

Och för att ingen ska tro att jag struntar i världssvälten... så kanske det är bäst att tala om att jag både lider av Weltschmerz och av självironi... Holmbo ligger mellan Ringa*rum och Fale*rum, det är knappt en by ens, bara en handfull hus i skogen, men där fanns en gång en skola. Den lades ner redan på 70-talet och gjordes om till klädvaruhus där man kunde göra riktiga fynd. Ibland var byxorna både sneda och vinda, men de var alltid billiga. Numera finns det prylar i den gamla skolan - otroligt många! Jättemysigt att botanisera bland saker man (läs: jag) inte behöver... Bara titta - inte köpa! (Ett mantra som jag tar till ibland...)

Bara titta - inte köpa... En bit bortåt vägen finns en tyg- och prylaffär. Dit ska jag åka när jag behöver nya gardiner nån gång... smakfullt med samlade färger och prylar... inte lågpris, men kvaliteten på tygerna var inte heller låg. Hur mysigt som helst att få lite nya idéer. Bäst att spara idéerna...

Bara titta... inte köpa...

Och sen efter nån mil åt rätt håll kom vi rakt på Ladan! Den som ersatt all annan pekuniär verksamhet i den en gång blomstrande byn. Inte ens kiosken finns kvar... Men den gamla skolan, där svärfar verkade i många år, och där maken och hans syster lärde sig det grundläggande, den står där ännu. Hur länge? Den såg skruttigt övergiven ut och det var mer än igenväxt runt den...

Fast det var inte den vi skulle titta på. Utan Ladan... skulle vi titta in i. Och det var ingen dum idé. Märkeskläder till minst 20% lägre priser än i Större Staden. Jag hittade samma sandaler jag provade i S.S. drygt 300:- billigare. T.ex. Bara titta, inte... jo, förresten.... Tur att jag inte köpte dem i S.S....

Så här nöjd blev jag efter en del armar-uppåt-sträck-knäna-böj i provhytten: Och sen hann vi göra Åtvidaberg också... det var snabbt gjort. Ett torg... med några butiker runt. Fast... det gick inte så illa där heller...

Och efter nästan 9 timmar och 14 mil var vi hemma. Maken blev jätteglad över de snygga tröjor som han fick... lite som ... njae... kalla det muta då, för all del...

Nu tar jag några dagars bloggpaus - och jag kommer inte ens att vara här för att fira bloggens 3-årsdag.. vojne, vojne... men det ska jag ta igen. (Nej, jag ska inte göra mer plats i garderoben...)

Dagens kultur- nöjes- och nyttighetsresa

Ska vi ta kultur och natur först då, så är det ur världen innan vi går in på Det Viktiga Syftet med resan... Dagens lunch intog kompisen och jag i ett f.d. servicehus (undrar var de gjort av gamlingarna...) Utsikten över fiskgrytan gick inte av för hackor. Inte fiskgrytan heller! Detta är övre delen av Uknadalen i f.d. Norra Tjust, Småland. Den käre maken växte upp i detta paradis - som numera tillhör Östergötland. Den lilla orten heter F*a*l*e*r*u*m och var förr (på den tiden min mormor bodde i Julaftonstorp där i trakten) en riktig metropol med hotell och läderindustri och mycket mer. Numera är det mest känt för Den Stora Klädladan som säljer märkesvaror till mycket skapliga priser. Strax nedanför Gärdserums kyrka (nej, det är inte ihopfällda paraplyer på taket) där dottern döptes för drygt 30 år sedan, och maken döptes för ännu längre sen och där min svärfar var kantor i 100 år... näe, men nästan 50... eller åtminstone 40, ligger en liten stuga som hör till hembygdsföreningen.

Och så sista kulturbilden - A*d*e*l*s*näs strax utanför Åtvidaberg. En liten brukshåla där vi bodde som nygifta. Maken och jag, alltså. Inte shoppingkompisen och jag. Fast vi bodde inte i det här huset, utan i en etta med fönster bara mot söder... Underskön park vid Bysjön - och underbart litet kaffeställe... vi tar förfriskningarna i ett svep: Tagen på bar gärning med bullfat... vilket jag ju såg på baddräktsprovningen att jag inte borde...
Detta var dagens andra fika - det första intog vi (utan bulle) på ett annat ställe... se nedan.

Fina damer på Konditori... Vi fek. För i Åtvid böjer man verben starkt... konsekvent. Simmade = sam, ritade = ret, fikade = fek... osv.

Nu måste jag ta en liten paus... det blev så många bilder. Men håll ut... Shoppingturen kommer snart....

Shoppingtur med tur och rundtur

Ser inte så mycket ut när jag tömt mina påsar... men mycket blev det efter denna heldag... Och snart kommer ett rejält resereportage från värsta shopping- fika- och kulturrallyt.... Vad jag köpte? Njae, det får vara en hemlighet, men jag är väldans nöjd eftersom jag hittade vad jag letade efter (och lite till) och jag kan väl säga så mycket som att de där extrapengarna från STIM.... de finns inte mer...

Som sagt... när jag bara hängt upp mina inköp och fått i mig lite mat (det tar på krafterna med ett sånt här marathon!) så återkommer jag med resetips!